Roman
Donia Saleh
Röd galla
Albert Bonniers förlag
Donia Saleh debuterade som författare 2020 med den hyllade tonårsskildringen "Ya Leila", för vilken hon bland annat nominerades till Borås Tidnings debutantpris, och som kritiker tilldelades hon nyligen det nyinstiftade Ingela Linds pris. Redan med debutboken manifesterades ett nytt och intressant författarskap. Det är alltså med höga förväntningar som jag läser hennes nya roman "Röd galla". Precis som i debuten undersöker denna roman rotlösheten i en svensk stad, kanske Salehs eget Uppsala, i krokarna runt Svartbäcken där hon växte upp med en kurdisk mamma och en irakisk pappa.
Det är vår som snart övergår i sommar när berättarjaget Aya, en ung kvinna i tjugoårsåldern, cyklar mellan sitt arbete i hemtjänsten, längs med kyrkogården, där en barndomsvän ligger begravd, och sjukhuset, för att hålla sin psykiskt sjuka moster Golans hand efter elchockerna på 400 volt. Naturen är fruktansvärt vacker så som den bara är på försommaren, men överallt Aya vänder sig öppnas avgrunder, vilket också är drivkraften i denna bok – vems svärta ska hon låta sig utplånas av, Aya den självutnämnde vårdaren som låter sin livskraft utsugas av andra. Lika tålmodigt som hon tar emot sina brukares demens, rasism och misstänksamhet, lika trofast förblir hon vid mosterns sida, kanske för att försöka förstå henne, sina rötter och i längden också sig själv. Genom Golan framträder minnen av besök hos släkten i fäderneslandet; offerblodet från djuren, vallmon och varma barnätter under stjärnorna.
Den svårt sjuka Golan har kommit till Sverige med sin dotter Helin som nu planerar bröllop med sin Jonas. Helin har till skillnad från Aya valt att ta avstånd från sin mor och står i valet och kvalet att bjuda in henne till ceremonin. Tänk om hon förstör allt med sin galenskap?
Det är verkligen synd om människorna i Donia Salehs bok. Dryper de inte av röd galla så genomsyras de av melankolins svarta. Här är alla på något vis instängda i sin egen ensamhet, och alla försök att rädda varandra tycks misslyckas. Kontrasten till detta är Salehs språk, så bländande att bokens berättelse hamnar i motljus. Även om jag bara lyckas snudda vid historien som utspelas erfar jag energin inom berättarjaget, vulkanen som pyser, som tar över – och fullständigt vibrerar.