Med ”Vandra, tanke” finns nu äntligen hela Ingeborg Bachmanns samlade poesi på svenska, fint översatt av Linda Östergaard. Boken är tunn. Poeten tycks ha följt sin vördade Wittgensteins berömda råd: "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” Som det heter i ”Ni ord”:
Ordet
drar helt enkelt
med sig andra ord,
satsen en sats.
Så skulle världen
slutgiltigt,
gärna tränga sig på,
redan vara utsagd.
Säg den inte.
Samtidigt – det var ju tiga hon inte gjorde. Det finns en paradox i hennes dikter som är vanlig i poesin men sällan så fascinerande som här: Bachmann orerar passionerat och med en expressiv, aldrig vikande formuleringsglädje om språkets gränser och begränsningar. Hon drar sig inte ens för den mest romantiska bildvävens hav, rosor och stjärnor. Hon är rent av en Orfeus, som ”spelar döden på livets strängar."
Man får för den skull inte förledas till att läsa hennes dikter som transparant personliga. För även om anslaget ofta är direkt, sorgset och inbjudande, så upptäcker man snart att dikterna flyr läsarens försök att nyttja dem till emotionell stimulans.
Hindra för en stund
alla känslor från att tala,
låt hjärtmuskeln
öva på annat sätt.
Ingeborg Bachmann misstror språket som själsligt medium. Men inte språkets förmåga att tala även om det som inte går att tala om. Hon lutar tryggare åt den sene Heidegger än den tidige Wittgenstein. Det vill säga, den Heidegger som tänker språket som en form av aktivitet och inte som ett verktyg. Att läsa Ingeborg Bachmann är en uppfordrande aktivitet.