Konsert
Nicole Sabouné
Katalin
Torsdag 23 november
Betyg: 5
När en svartklädd Nicole Sabouné svepte in över det svenska poplandskapet 2014 med sin hyllade debut “Must Exist” var låtarna marinerade i postpunk, new wave och goth rock som påminde oss om 70- och 80-talet. Tre album och en EP senare har produktionen blivit luftigare, popinslagen fler och gitarrerna något färre. Sabouné har lämnat estetiska förebilder som Joy Division och Black Sabbath för ett sound som snarare motsvarar en sentida Nick Cave som snickrar ihop pampiga melodier åt Kate Bush. Men ett inslag förblir intakt: Sabounés storslagna men samtidigt sköra röst är orörd, med en aldrig sinande förkärlek för överdriven dramatik.
När hon kliver upp på Katalins scen, klädd i vitt från topp till tå, så tänker jag att hon påminner om en förförisk Hope Sandoval (Mazzy Star) när hon tittar fram bakom sin mittbena. Nicole och bandet stormar omgående in i öppningsspåret från senaste skivan, “Welcome to Kismet”. Bandet spar inte på rockkrutet. Efterföljande “Walk Away”, “Win This Life”, “Where Did You Go?” och “Conquer or Suffer” är en uppvisning i ösig shoegaze-pop. Den kompakta ljudväggen överraskar mig en aning, på ett bra sätt.
Väl framme vid “Stop Loving Me” erbjuds ett välbehövligt andningshål där Sabounés får flexa sina karaktäristiska stämband. Men redan i efterföljande “Haters Don't Dance” blåser det upp till orkanstyrka igen. En av många självlysande höjdpunkter den här kvällen från den Sölvesborgsfödda 32-åringen.
Det är ingen slump att Nicole precis tagit sin examen i neurokemi. Hon vet exakt vilka musikaliska knappar hon ska trycka på för att signalsubstanserna i hjärnan ska flöda hos lyssnaren. Att hon väljer att tolka Jefferson Airplanes sinnesutvidgande klassiker “White Rabbit” känns därför givet.
Sabouné beskriver själv sitt nya album, “Kismet”, som “ett soundtrack som ingen bett om”. Mäktiga “I Got It All” skulle mycket väl kunna ackompanjera en nyckelscen i en Sofia Coppola-film. Gåshuden duggar tätt under konsertens sista halva innan det vankas extranummer.
Fina “Lifetime” i all ära, det är “I Surrender” som Katalin-publiken väntat på. Knappt fyra minuter perfekt indiepop med "Shoreline"-kvaliteter. Allsången ljuder i ett för kvällen halvfullt Katalin. Synd att inte fler anslutit för att bevittna ett av landets intressantaste artistskap.