Elliot Page, vem tusan är det? Kanske att namnet Ellen Page är mer bekant? Den kanadensiska skådespelaren som 2007 slog igenom över en natt i rollen som den gravida "pojkflickan" Juno i den lilla indierullen med samma namn, som Oscarsnominerades för rollen och som sedan dess har setts i ett antal X-men-filmer, i stjärnregissören Christopher Nolans "Inception" och nu senast i Netflix framgångsrika superhjälteserie "The Umbrella academy", som vid det här laget är uppe i tre säsonger.
"Pageboy" är berättelsen om Elliot Pages inte sällan sorgkantade liv – och hans könsdysfori. Men därtill också en berättelse om hur man i Nordamerika, oavsett om man är en helt vanlig tonåring eller en uppburen Hollywoodstjärna, som icke-normativ person bemöts med skepsis och fördomar, hat och hot. För föräldrarna blir man ett ständigt orosmoment, för agenter och regissörer ett regelrätt problem.
Ellen Page kom ut som lesbisk först en bra bit in i sin karriär. Hon höll det hemligt i den mån det gick eftersom andra ville det. Hon hade till och med en hemlig flickvän. När hon kom ut offentligt blev det en världsnyhet. Mellan raderna: om det var svårt och jobbigt att komma ut som lesbisk, fatta då hur det var att tio år senare komma ut som trans, byta namn till Elliot och påbörja könskorrigerande operationer.
Han har alltid vetat – ända sedan barnsben då han hellre ville ha killeksakerna i Happy meal. (Det eventuellt problematiska med att det finns kill- respektive tjej-leksaker på McDonalds lämnar vi därhän.) Men det är en insikt som växer fram över tid. Först när Elliot Page står där med svaret är det självklart.
Elliot Page berättar sin historia och vill inte göra sig till en talesperson för queerpersoner världen över. Han är medveten om att hans fall är extremt och att det aldrig kan läsas som allmängiltigt i en värld där homosexualitet i vissa länder är olagligt. Page är med andra ord medveten om att han är privilegierad.
Historien om filmstjärnan som kommer ut som trans är unik, men bedömd som självbiografi lämnar "Pageboy" dessvärre mycket att önska. Elliot Page må vara en läsande person (här namedroppas författare som Herman Hesse, Kurt Vonnegut och Maggie Nelson) men som bok påminner "Pageboy" mest om manuset till ett halvljummet "Sommar i P1" – komplett med musik; Page har nämligen en förkärlek till att citera kassa låttexter. I grunden är den också en klichéaktig trött-på-Hollywoods-ytlighet-så-jag-går-en-kurs-i-permakultur-och-reser-till-en-stuga-i-skogen-där-jag-kan-komma-till-insikt-berättelse som gör att man får en känsla av att ha läst den förut. Den är därtill episodisk, och även om episoderna belyser återkommande teman och motiv blir det hoppigt. Skvallervärdet måste därtill anses vara lågt, om man bortser från att "en av världens mest berömda skådespelare" anonymt hängs ut som homofob.
Elliot Page försöker inte förklara känslan av att vara "född i fel kropp", utan lämnar det till läsaren att förstå – eller för den delen inte förstå. För Page handlar det inte om att få folk att fatta, utan om att kort och gott bli accepterad för den han är och slippa hat och hot, gliringar och skepsis – och regelrätta fysiska angrepp av transfobiska galningar på gatan. Det är en önskan som borde vara en självklarhet.