Kammarsolisternas säsongavslutning blev en höjdare. 100-årsminnet av Claude Debussys död uppmärksammades och därtill framfördes några andra väl valda verk av kompositörer från ungefär samma tid. Som gäst hade engagerats den ryska stjärnpianisten Zlata Tjotjieva (jag använder den svenska transkriptionen av det ryska namnet - programmet använde den engelska).
Kvällen inleddes med Debussys stråkkvartett i g-moll. Debussy ville skapa en sorts "absolut musik", obunden av regler och konventioner, och det lämnar utrymme för olika tolkningar. Ibland framhäver interpreter det "skimmer" som de tycker omger hans musik. Kammarsolisterna valde en annan väg och gjorde en ganska handfast, snudd på kraftfull tolkning, som var mycket tilltalande.
Mot Debussys "impressionism" ställdes sedan Stravinskijs "Trois pièces pour quatuor à cordes", vars upphovsman visserligen struntade i rådande konventioner men lämnade sina uttolkare högst begränsade möjligheter att avvika från den noterade texten. Kammarsolisterna fann ändå nya infallsvinklar och spelade bländande de tre korta styckena. Deras perfekta samspel var, som så många gånger förr, imponerande.
Kvällens gästartist, Zlata Tjotjieva, presenterade sig med Debussys andra bidrag till programmet, två stycken ur "Preludier" för solopiano. Liksom Kammarsolisterna intog hon en saklig hållning till kompositören och hans musik. "La sérénade interrompue" spelades utan utsmyckningar med ett kraftfullt anslag medan "La puerta del vino" gestaltades litet mer konventionellt drömskt.
Germaine Tailleferre fick tillsammans med Tjotjieva och Klara Hellgren komplettera programmet före paus med två "småstycken", som hon själv kallade dem, arrangerade för violin och piano. Kanske inte så tungt vägande men så roliga att lyssna till! Först "Adagio", ett gungande, sångbart elegiskt stycke, så "Pastorale" ett vemodigt stycke med disharmonier.
Konsertens sista nummer var César Francks pianokvintett i f-moll, en riktig knalleffekt som skakade om åhörarna ordentligt, att döma av bifallet och yttranden vid utgången och i garderoben. En sådan musikalisk känslostorm får man inte ofta vara med om på nära håll. Orsaken: olycklig kärlek, förstås. Detta verk skulle bli utmärkt filmmusik för det har allt: stormande upprördhet, oändligt vemod och längtan, ödesmättade ackord i pianot och tremolo i stråkarna - en riktig känslornas karneval! Musikerna gav allt denna kväll och deras frackar och klänningar hänger säkert fortfarande på tork efter den prestationen!