I fågelperspektiv ser vi hur man städar efter en stor fest. En av de anställda åker hemåt på cykel och blir påkörd i vinternatten. Vi förflyttas ett halvår bakåt i tiden och ur olika personers perspektiv får vi följa vad som hänt och vilka konsekvenser det får.
Platsen är Norditalien, tiden strax före senasegt stora finanskrisen. I centrum står den mycket rika familjen Bernaschi och den uppåtsträvande medelklassfamiljen Ossola, plus ett antal andra mindre lyckosamma individer.
Men det är svårt att säga vad som är framgång och lycka här. Det är mer August Strindbergs ord om att "det är synd om människorna" som klingar i bakhuvudet. Lyckan är bräcklig, och här sticker de inblandade villigt huvudet i snaran på egen hand. Girigheten och begäret upprätthåller en härva av svek och lögner in i det sista.
Särskilt gäller det männen. Den gnidige småhandlaren låter sig villigt bedåras av tanken på svindlande vinster utan risk. Ossola blir aningen väl parodisk i annars duktige Fabrizio Bentivoglios gestaltning och inger avsmak redan från början med sitt svassande och slickande uppåt och sparkande nedåt. Hans valspråk uttrycks bäst som han säger "man ska inte tänka för mycket". Börsmäklaren Bernaschi är något av en schablon han också. Det gäller även underdogen Luca och rikemanssonen Allessandro. Men det förstärker budskapet
Kvinnorna har denna gång mer tacksamma roller; främst Ossolas dotter Serena som förtvivlar försöker rädda vad som räddas kan och stå upp för kärleken. Men även fru Bernaschi med sina drömmar om konsten och kulturen fångar sympatin och hennes tillkortakommanden känns mer oförskyllt mänskliga. Fru Ossola står för en aldrig svikande empati, man frågar sig mest varför hon fastnade för den dryge herr Ossola.
"Girighetens pris" var Italiens Oscarbidrag och den hade absolut kunnat få något omnämnande. Inte minst för skådespeleriet. Valeria Bruni Tedeschi – en av Italiens stora stjärnor - är suverän som Carla Bernaschi, kvinnan som slits mellan att sanningen och att skydda familjen, den unga Matilde Goli likaså som Serena, lägg till Valeria Golino.
Som helhet lyckas Paolo Virzi lyckas tillräckligt bra med sin svidande samhällskritik som han gör i formen av en spännande thriller, uppbyggd som en pusseldeckare: vem körde egentligen bilen? Samtidigt grips man av de människoöden han skildrar, de är bara så lätta att känna igen. Hos andra, hos sig själv.
Och girighetens pris är högt, väldigt högt, för individen, för mänskligheten. ..