Den danska författaren Kirsten Thorup väljer en ovanlig väg när hon berättar från andra världskriget. Det är helt och hållet ur huvudpersonens perspektiv, i ett slags inre monolog. Vi möter Harriet när hon är på väg från Danmark till München på ett klaustrofobiskt överfullt tåg hösten 1942. Hennes man Gerhard har varit pilot i tyska Luftwaffe och stred för Finland när anfallet mot Sovjet startade året innan. Han blev nedskjuten. Det är delvis för att komma vidare i sorgen som hon reser. Målet är en av makens kolleger – generallöjtnant i Luftwaffe – som dessutom är gift med en danska, Gudrun, som har bjudit in henne.
Harriet lämnar tillfälligt sina barn på barnhem och reser. Hon vill på något vis också hedra sin man, ge hans död ett slags värdighet. Hon vill göra något, hjälpa till någonstans, få bidra till saken. Hon är egentligen ingen övertygad nazist, heller inte bara naiv eller medlöpare. Däremot har hon svårt att riktigt få ihop hela bilden av vad som egentligen försiggår i Tyskland, i Danmark, i världen. Kommen till München visar sig en helt annan verklighet än hon kunnat ana. Hösten 1942 har den tyska krigsmaskinen kört fast utanför Stalingrad och gatubilden fylls alltmer av sårade soldater och svartklädda änkor.
Den nazistiska regimen slår hårt också mot den egna befolkningen. Det är ransoneringar och svårt att få tag i det mesta. Om man inte är gift med en generallöjtnant förstås. Då kan man få en helt annan påfyllning än gemene man. Och få slavarbetande ukrainskor till hjälp i hushållet. Eftersom dessa slits ut med jämna mellanrum kallar Gudrun alla för Ludmilla när hon nedlåtande och inte sällan behandlar dem grymt. Hon är själv beroende av utskriven narkotika och är därtill ganska alkoholiserad. Ett slags kulmen i berättelsen blir en fest som urartar totalt i ett slags helvetesskildring.
Jag har tyvärr inte läst något tidigare av Kirsten Thorup, men hon är hyllad i hemlandet där hon har gett ut en lång rad romaner, diktsamlingar och pjäser. Genombrottet kom 1982 med "Himmel och helvete" och 2017 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för "Erindring om kærligheden". "Intill vanvett, intill döden" gavs ut i Danmark 2020 när författaren var 78 år, och den utspelas som av en händelse hennes födelseår 1942.
Det märks tydligt att det är en mycket driven författare som skriver, en som dessutom är rejält kunnig om historien. Det flödande språket, utan bisatser och med sällsynta styckeslut, där Harriet beskriver, tänker och reflekterar över den absurda tillvaro som råder, drar in läsaren i hennes huvud och tankevärld. Det gör att man får en förståelse och sympati för henne, samtidigt som man brottas med att hon ju företräder en mängd åsikter och ställningstaganden som absolut inte går att släta över. Hon är människa i en speciell tid och plats, men ändå. (Eftersom vi har kunskap om historien så vet vi att sådana som Harriet stämplades som landsförrädare efter kriget.) Den kluvenheten i kombination med det täta språket gör att man ibland blir alldeles andfådd av att läsa. Helena Hansson har gjort ett gott arbete med översättningen.
När boken kom ut i Danmark tänkte inte många att vi skulle ha ett krig i Europa några år senare. Det gör att berättelsen om krigsänkan Harriet bränner till ytterligare några grader.