Hög tid för Su-En att tänka om

Su-En vill utforska relationen mellan människa och djur. Tyvärr väcks mindre lyckade associationer under temaeftermiddagen på UKK.

Dansarna i Su-En Butoh Company testade livet som höns inför publik på UKK på lördagen. Bilden är tagen vid ett annat tillfälle.

Dansarna i Su-En Butoh Company testade livet som höns inför publik på UKK på lördagen. Bilden är tagen vid ett annat tillfälle.

Foto: Torsten Schenler

Recension2020-03-15 11:29
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dans

K.R.O.P.P.

Su-En Butoh Company och Maria Nöremark

Uppsala konsert & kongress

Lördag

Årets upplaga av dansevenemanget K.R.O.P.P.  kretsar kring relationen mellan människa, djur och kroppslighet. Evenemanget innefattar skulpturer, visuella verk och koreografier. ”The Chicken Project” innefattar dansare som tillägnat sig konsten att bli en höna. De gör ett fint jobb i denna gestaltning. 

Upplägget ser alltså ut som följande: Tre dansare befinner sig i en hönsgård. De rör sig med hönans ryckiga kroppsspråk, tittar nyfiket, sprätter med fötterna. Barnen är välkomna att mata hönorna med solrosfrön. De uppvisar först en viss fascination inför de mänskliga hönorna, men beteendet övergår så småningom till aggression. De slår mot hönsnätet för att påkalla ”djurens” uppmärksamhet, eller kastar fröna mot dansarna. Människans grymhet läggs i dagen. 

I videon "Hönsliv" befinner sig Su-En med bar överkropp i en hönsgård. De skrämda hönsen rör sig kacklande åt andra hållet. Ljudet ligger som en fond till hönsprojektet som faktiskt hade varit intressantare om publiken inte fått så mycket gratis genom den audiella kontext som videon ger. Om vi hade fått anstränga oss en aning mer och verkligen leva oss in i dansarnas prestation. 

Bildkonstnären Maria Nöremark har bidragit med skulpturer av metallnät och gipsbindor. Hararna är i naturlig storlek och befinner sig utplacerade i den svarta boxen, 22 totalt. De har antropomorfa drag och vilar sig, funderar eller visar omsorg – allt i det vi brukar uppfatta som mänsklig anda. 

Skulpturerna är ändå naturtrogna och sympatiska i sitt utförande. De hade gjort sig fint i brons, på offentlig plats. Vad dansarna tillför till verket ”Dans med harar” är dock oklart. De fridsamma hararna framstår plötsligt som döda i relation till dansarnas rörelser – en massaker av slaktade djur. 

I ”Dans med kalvar” står Su-En för dansen. Iklädd ett ljust linneplagg rör hon sig kring kalvskulpturerna. Genomförandet skiljer sig inte nämnvärt från förra årets verk. Su-Ens koreografi för (precis som då) tankarna till ett pågående epilepsianfall, eller en neurologisk funktionsnedsättning. Detta ackompanjeras av grymtande, plågade ljud som hon utstöter. Det är tyvärr ganska osmakligt – särskilt när det läggs en djurtematik på det hela. Det är dags för Su-En att tänka om.