Det är torsdagkväll, regnet faller och ljuset dämpas över borden inne på Katalin. Scenen är upplyst men svart, kvartetten kommer in – nästan helt klädd i svart. En dov stråkbas och smygande bluesgitarr breder ut sig som rök i rummet. Jag har nyligen läst om den svärta som präglar Hoffstens senaste platta ”Röster ur mörkret” och tänker att okej, det här blir dystert. Men så händer något.
Som ett accelererande ånglok har Anders Johnsson (bas), Chris Shorooi (elgitarr), Johan Glössner (gitarr, trumma) och Louise Hoffsten (sång, munspel) satt igång en väldig kraft och rörelse. Så tajt, så svängigt, så stolt. Med bluesens befriande tveklöshet skapar de en förtätad, fängslande stämning.
Är det fult att säga att man verkligen gillar mellansnacket? Om inte så i alla fall konstigt när nu själva musiken räcker långt i sig. Men Hoffstens personliga sätt att presentera låtarna gör konserten till en helhetsupplevelse. Att höra den rockiga ”Lovesick” med textrader som ”give me some wine, I don’t wanna stay sober” och veta att den är inspirerad av sufismen och den persiska poeten Rumi, eller att den mäktiga ”Starhead and Scarecrow” är hennes version av Romeo och Julia, öppnar dörrar till fler sätt att lyssna. Hoffsten berättar också om de skillingtryck från tidigt 1900-tal som hennes senaste skiva baseras på, att de som inte var lyckligt lottade i livet ofta kunde försörja sig så, genom att sälja sin livshistoria. Hon tror, säger hon, att alla människor oavsett livslott försöker behålla någon sorts värdighet, vilket snyggt leder vidare till den lugna och starka ”My Dignity”. En annan ballad som berör är ”På Andra Sidan Vättern” som Hoffsten introducerar med en tanke om sorg, att man aldrig riktigt kan förbereda sig på den och hennes knep när någon har dött är att tänka att de bara har flyttat, ”flyttat, till andra sidan Vättern…”. Och vem som är här och lyssnar får inte sin egen inre bild av just vem som står där, någon vi saknar, på andra sidan?
”Keep the light on, by the door, it will guide you where you are, lost and lonely, all alone, keep the light on, to lead you home” sjunger Hoffsten i ”Hold the light”. Hon hoppas att vi har lite gott humör trots att det är höst och vi inte har någon regering. ”Det är viktigt att hålla lågan uppe”, hon för sin hand mot hjärtat, ”den här lågan, hoppet.”
Det må vara mörkt men det är inte deppigt. Den här konserten ger hetta och hopp i höstregnet.