Roman
Kjersti Anfinnsen
De sista smekningarna
Övers. Marie Lundquist
Flo förlag
Under en tid bodde jag i ett trevligt kvarter i Paris fjortonde arrondissement, precis intill rue des Thermopyles – en tyst oas mitt i staden, inklädd i murgröna och blomsterprakt. Jag är glad att jag har upplevt den när jag läser norska Kjersti Anfinnsens roman "De sista smekningarna". Det är nämligen där hon bor, vår antihjältinna, Birgitte Solheim.
Hon är en kärv pensionerad hjärtkirurg som sitter vid sitt fönster och dissekerar minnen med klinisk sarkasm. Utöver adressen, som nämns i förbifarten, är Kjersti Anfinnsen ekonomisk med miljöbeskrivningar. I stället blir det nedslag i Birgittes interiör, både rumsligt och själsligt, men det räcker gott.
Ibland talar Birgitte med sin syster i Norge som föreslår aktiviteter; seniorträffar, kvinnoföreningar eller kalligrafi, för att bryta ensamheten. Även om doktor Solheim krasst säger att tandläkaren tillfredsställer hennes sociala behov drömmer hon om att möta kärleken på nytt. Kanske kan den mystiske Javiér vara något, han på dejtingappen. Senaste gången hon kände en man var för 15 år sedan. ”Yannick var den siste. Han hade fruktansvärt fula testiklar. Jag tror det är något av det värsta jag sett på en människa."
"De sista smekningarna" är trots sin minimalism underhållande läsning, och jag ser fram emot den andra delen i berättelsen om Birgitte Solheims kärleksbestyr.