Skräck
Titel: The pope's exorcist
Visas på: Bio
I rollerna: Russell Crowe, Alex Essoe, Laurel Marsden
Regi: Julius Avery
Speltid: 103 min
Betyg: 2
Sedan William Friedkins klassiker "Exorcisten" (1973) utgör djävulsutdrivningar en kronisk mikrogenre, vilka sällan rör sig utanför B-filmens sumpvatten. "The pope's exorcist" visar tidigt upp flera allvarliga skräpfilmssymtom. En Russell Crowe i Gustav Vasa-frisyr är Vatikanens obeveklige exorcist: bryter på låtsasitalienska, är burdus och därigenom charmant. Samtidigt anländer en änka till ett spanskt kråkslott tillsammans med en revolterande tonårsdotter och en son som vägrar prata efter faderns död. Snart börjar ruskiga saker att hända och Crowes demondräpare måste självklart kallas in.
Klyschorna i biografen haglar ikapp med aprilvädret utanför, och det är högst oklart vad en stinkare som denna har att göra utanför strömningstjänsternas betalväggar. Men så plötsligt händer någonting oväntat. Filmen blir gradvis... bättre? "The pope's exorcist" skalar lagervis av sig sin tyngande handling till förmån för oblyg datoranimerad skräckel. Den slutliga exorcismen är därtill intensiv och utdragen, vilket kompenserar för avsaknaden på filmiska kvaliteter dessförinnan.
Ju mer filmmakarna blåser på med hjärndöd actionskräck, desto bättre blir filmen. Möjligtvis stammar min reaktion ur lättnaden över att slippa undan filmens intrig. Men jag vill inbilla mig att det här står att finna åtminstone en kvart som, i brist på bättre ord, skulle kunna kallas för bra.