Litteratur
Maria Ripenberg
Historiens vita fläckar – Om rasismens rötter i Sverige
Appell Förlag
Kungliga centralafrikanska museet i Bryssel byggdes för att visa upp kung Leopold IIs privata koloni Kongostaten vid världsutställningen 1897. Efter fem års stängning återöppnade det 2018, med fokus på kolonialism istället för det så kallat exotiska. Och på att göra objekten till subjekt och tydliggöra rovdriftens då- och nuvarande effekter.
Samma vecka som jag besöker Afrikamuseet lär mig Maria Ripenberg att Sverige var ett av de tre länder som skickade flest folk till Kongostaten.
Svenskarnas koloniala ambitioner var måhända större än de faktiska geografiska erövringarna. Men Sverige levde gott i kolonialismen med slavfort i Ghana och koloni i Delaware. Louis de Geer, den svenska industrialismens fader, organiserade även Sveriges första slavskepp. Glatt påhejad av drottning Kristina. När Gustav III till sist lyckats få en egen karibisk ö låtsades han som att svenskar inte befattade sig med slavar samtidigt som Sankt Barthélemy blev en viktig frihamn för slavhandel. När abolitionister höjde rösterna i Storbritannien fanns enligt Ripenberg knappt ens diskussioner i Sverige.
Ändå har Sveriges självbild varit att svenskar är lite bättre än andra. Mer moraliska, med ädla syften.
Fokus är den transatlantiska slavhandeln, men också kolonisationen av Sápmi, rasbiologi och propaganda. Faktatungt, ibland upprepande, är Ripenbergs syfte att skapa diskussionsunderlag. Hon funderar över hur rasism skapats och vad historieskrivningen gör med individens och nationens självbild. Det är inte faktan i sig – det mesta är känt om än inte vida spritt – utan vårt förhållande till den som skaver mest.
I brist på aktuella skolböcker läser jag Wikipedias sida om svensk slavhandel, som bemödat sig att räkna ut hur liten promille Sverige stod för och betonar att förbudet mot slavhandel 1813 var ett av de första i världen – men inte nämner att slaveri på St Barths i praktiken inte avskaffades förrän 1847.
Senare i Bryssel passerar jag Rue des Colonies, med namn till minne av annekteringen av Kongo 1908. Hemma i Sverige säger en advokat till GP att Sverige måste bestämma sig ”och inte låtsas att vi är bra på mänskliga rättigheter när FN hela tiden säger att vi är dåliga på att ta hänsyn till de samiska rättigheterna”.
De vita fläckarna verkar snarare vara en gömd än en glömd historia. Och de putsas fortfarande flitigt på.