Ett kärleksliv byggt på ständig otrohet. Ett aldrig sinande hopp om att just hon och ingen annan – kalla henne Wenche, Lisbeth, Marion, Silje eller Charlotte – är den rätta, den mest fantastiska, den oersättliga. Trude Marsteins ”Hem till mig” är en berättelse om en man vars hela tillvaro vigs åt ständigt nya erövringar. Romanens berättarjag Ove Haugli, engagerad läkare som vill göra gott inom sin husläkarpraktik, gifter sig som nyutexaminerad läkare med Wenche, en operationssjuksköterska som delar några av hans första dramatiska upplevelser i tjänsten. Redan före bröllopet bedrar han den gravida Wenche med en Jorunn, och kort därefter med en Lisbeth.
Innan döttrarna Kjersti och Marte kommer upp i tonåren börjar Oves kärleksaffär med den unga skådespelerskan Marion. Hans mångåriga leda vid familjelivet hindrar honom inte från att se det som det dyrbaraste han har. Några år senare är en ny passionerad kärlekshistoria i full gång, och sedan nästa och nästa, alla av dem naturligtvis lika äkta och lika speciella. Halvvägs i romanen börjar jag undra om titeln möjligen är en lek med det slitna talesättet ”Mitt hem är där mitt hjärta är” – i så fall har Ove många boningar, men ingen hemvist. Ändå är romanens bild av det traditionella äktenskapet också rätt mörk.
Med sin hisnande berättarförmåga kan Marstein göra ett så alldagligt ämne till en bred och uppslukande berättelse. I Oves historia anar jag en kritik av den upptagenhet med det egna jaget som vi i välmående postindustriella samhällen så ofta ser som självklar.
Efter ”Göra gott” och ”Ingenting att ångra” är detta Marsteins tredje roman som utkommer på svenska, också denna gång i Lotta Eklunds skickliga översättning. Berättelsen byggs upp sakta, med stor omsorg om detaljer men också med ökande intensitet. Den sveper med mig som en stor våg och översköljer mig med minutiösa beskrivningar av situationer, utseenden, kroppsrörelser, reaktioner, av platser, interiörer och föremål, allting filtrerat genom berättarjagets reflektioner.
Samtliga av Marsteins karaktärer är komplexa och därför omöjliga att inordna i kategorier. I bakgrunden skildras ett välmående norskt medelklassliv mellan år 1978 och 2010. Det är detta sällsynta slags prosa som kan vara så drabbande och samtidigt så suggestiv i sin realism att det blir svårt att lösgöra sig ur dess grepp. Denna suggestiva kraft får mig än att tänka på Karl Ove Knausgård och än på Linn Ullmann, för att enbart jämföra med två med Marstein jämbördiga norska samtidsskildrare.