Ett album som är så rått att man börjar hallucinera. Särskilt vid lyssning i lurar. Som tur är hittar uppfinnarna av den ursvartaste av black metal ibland ett slags sjukligt sväng som man kan distansera sig med, även om vokalisten Attilas röst hänger som en väsande orm runt halsen på en. Nye gitarristen Teloch trycker det redan gränsförskjutande soundet djupare ned i avgrunden och ibland faller hela albumet och blir till ett viktlöst pandemonium – som att sitta fast i en helvetesvariant av en snöglob som aldrig slutar skaka.
Bästa låt: Milab