Två artister som vi har haft glädjen att höra flera gånger de senaste åren besökte åter Uppsala på måndagen. Det var de lysande unga begåvningarna cellisten Amalie Stahlheim och pianisten David Huang. Kvällens program upptog endast fransk musik, vilket David Huang förklarade att de båda gillade därför att den inte var så tillknäppt som den tyska utan släppte fram alla känslor. Denna inställning präglade hela konserten.
Inledningsverket, Faurés vackra ”Élégie”, kom till liv i Stahlheims och Huangs inlevelsefulla framförande. Stahlheims varma ton och Huangs mjuka anslag förstärkte den känslosamma stämningen.
Debussys Sonat för cello och cembalo är ett av hans sista verk. Han hade bestämt sig för att skriva sex sonater för olika instrument och piano men hann bara med tre innan han avled. Med dessa sonater ville Debussy bryta med de konventioner som han ansåg var hinder för musikens utveckling. Stahlheim och Huang spelade i den andan. De gestaltade fritt tonsättarens musikaliska ideer och excellerade i ett rubaterat framförande med perfekt samspel mellan cello och piano.
Messiaens tunga storverk ”Quatuor pour la fin du temps” (”Kvartett för tidens ände”) skrevs under tonsättarens tid som krigsfånge under andra världskriget. Det har åtta satser varav vi fick höra den femte, ”Louange a l’éternité de Jésus” (”Hyllning till Jesu evighet”). Verkets tema är hämtat från Uppenbarelseboken som beskriver världens undergång och musiken är bitvis smärtsam att lyssna till. Ödesmättade ackord i pianostämman illustrerar den ångest som ligger tätt under ytan och väl gestaltades av musikerna.
Mot slutet av programmet levererade Stahlheim och Huang ett oannonserat verk av Poulenc, nämligen ”Les chemins de l’amour” (”Kärlekens vägar”), ursprungligen en sång till text av Jean Anouilh, ett känslosamt, fjäderlätt stycke, som beredde både musikerna och publiken stort och synbarligt nöje. Det avslutande verket, samme tonsättares Sonat för cello och piano, har liksom mycket av Poulencs tidiga musik beskyllts för att vara ytlig men musikerna, som båda bekände sin svaghet för kompositören, lyfte verket till en hög nivå, glimtvis glatt och skojfriskt men också allvarligt och eftersinnande.