"A different man" handlar om den livskrisande Edward Lemuel (Sebastian Stan) vars ansikte är vanställt som en följd av den mycket ovanliga sjukdomen neurofibromatos.
Drama/Komedi
Titel: A different man
Visas på: Fyrisbiografen, Filmstaden Luxe
I rollerna: Sebastian Stan, Renate Reinsve, Adam Pearson
Regi: Aaron Schimberg
Speltid: 112 min
Betyg: 4
Sedan pandemin trendar begreppet "lookism" – särbehandling av människor på grund av deras utseende – ett fenomen som huvudkaraktären i Aaron Schimbergs dramakomedi "A different man" känner till bättre än de flesta. Edward Lemuel (Sebastian Stan) har till skillnad från sina jämnåriga skäliga anledningar till sin utseendefixering – hela hans ansikte är gravt vanställt som en följd av den ovanliga sjukdomen neurofibromatos. Att följa den ängsliga, tillbakadragna och sympatiska Edward genom hans mediokra och miserabla New York-liv är ren empati-frossa. Det hjälper knappast att han bor dörr i dörr med den skandinaviska skönheten Ingrid Vold (Renate Reinsve) som – likt många andra – hoppar till av rädsla vid deras första möte.
"A different man" lyckas på ett mycket skickligt vis förmedla Edwards djupa längtan efter att få slippa sig själv, om så bara för en stund. Den amerikanska regissören Aaron Schimberg utmanar ständigt våra förväntningar, och när chansen att genomgå en ny medicinsk behandling uppenbarar sig verkar det långt ifrån självklart att ett Sebastian Stan-perfekt nylle är lösningen på Edwards problem. Tillvaron ställs på sin spets när Adam Pearsons karismatiska karaktär Oswald kliver in i huvudkaraktärens liv och raserar hans så omsorgsfullt uppbyggda och sköra självkänsla.
Filmens rafflande karaktärsutveckling och dess fräcka svarta humor påminner om en annan ung regissör – norrmannen Kristoffer Borgli, som gjort både "Dream scenario" och den orättvist underskattade "Sick of myself". Precis som de desperata karaktärerna i hans filmer slukas Edward av en modern samhällsfälla: blind tro att bekräftelse från omgivningen kan fylla hans inre tomrum.
Och liksom hos Kristoffer Borgli måste man hos Aaron Schimberg blunda för vissa narrativa brister för att fullt ut kunna njuta av filmen. Wyatt Garfields 1980-tals stiliserade foto och Umberto Smerillis thrillerosande musik hjälper utan tvekan till. Trion Stan-Reinsve-Pearson omvandlar några briljanta idéer till årets mest minnesvärda filmiska scener – men helheten saknar dramaturgisk täthet och spårar så småningom ur i en alltför manisk och kaotisk riktning. Det finns som bekant inget quick fix mot en självförvållad identitetskris.