Heinrich Heine föddes 1797, samma år som Franz Schubert. Den senare hann tonsätta åtskilliga Heine-dikter före sin död 1828. Sen har det bara fortsatt. Det finns uppemot tiotusen sänger till hans texter. Det är fullt begripligt; det sjunger om orden redan på boksidan. Det går en rak linje från Heine till moderna poeter som Lars Forssell och Wolf Biermann, hans jämlike i samtida tysk litteratur.
Näktergalen sjunger ”saligdystert” hos Heine. Han såg sig själv som ”den siste romantikern”. Han tog över ett redan etablerat och smått förlegat poetiskt tonfall och fyllde det med nytt liv. Många av hans generationskamrater blev trista reaktionärer medan han själv slog följe med 1800-talets stora radikaler. Han var god vän med Karl Marx. Han slogs mot det tyska eländet, oförmågan hos de tyska småstaterna att enas till en stark nation. När den omsider blev av så fanns redan en enad tysk kultur på plats, och Heine var en av dess främsta företrädare. Intellektuella går ofta före politiken. Europa som kulturell idé fanns långt före EU.
Heines produktion var stor, inte bara på vers. Han var med om att skapa det som idag kallas för kulturjournalistik. Hans prosa är lika elegant och rolig som polemisk. Han rörde sig gärna på gränsen till det ofina som när han outade poeten August von Platen som homosexcuell. Ett par prosatexter – Harzresan och Baden i Lucca – finns i bokhadeln i översättning av Ture Nerman, en av hans svenska själsfränder i tidigt 1900-tal. Den satiriska poesins mästerverk Tyskland en vintersaga översattes av Hjalmar söderberg (och bör nyöversättas!). Den inspirerade Göran Palm till en inhemsk vintersaga, men sältan försvann vid adaptationen till svenska förhållanden. Palm var för mycket folkskollärare för att riktigt kunna anamma Heine.
Martin Tegen översatte ett brett urval ur "Sångernas bok", genombrottet från 1827, för några år sen. Men i Malte Persson har Heines texter hittat sin närmast perfekte uttolkare på svenska. Versen flyter som den ska, knycker till i knittlarna som den ska. Rimmen fungerar för en gångs skull på svenska, och han bevisar att tyska halvrim är fullt användbara. Efterskriften i den bastanta volymen Andra tider, andra fåglar (Ruin) är bland det finaste jag läst om Heine.
Malte Persson reder ut de historiska, estetiska och religiösa förutsättnignarna för Heines liv och poesi. Han var född i en rik judisk familj men konverterade till en protestantisk kristendom – utan att fördenskull vara särskilt andlig. Han häcklade sin bakgrunds brackiga och ängliga borgerlighet. I en dikt driver han med staden Celle som valde mellan att bli värd för ett universitet och ett stort fängelse. De valde fängelset – inte kunde man ha en massa obehagliga radikala studenter som rände efter köpmännens döttrar!
Notisen om Celle finns i Heines dikt om Tannhäuser. Den lär ha inspirerat Wagner när han skrev operan med samma namn, men då måste Wagner ha bortsett från den elaka tyska odyssé som avslutar dikten. Jag misstänker att man ibland genom historien medvetet tänkt bort bitar ur Heines poesi precis som vi själva gjort med Bellman. Han var både hädisk och innerlig, överjordiskt vacker och smått skabrös. Kring hans person fladdrar också en massa obehagliga rykten som att han var svår på gaflickor och att hans förlamning i ”madrasskryptan” de sista decennierna var orsakad av syfilis. Å andra sidan var han uppenbarligen lyckligt gift inte med ett svärmeri från salongerna utan med en expedit i en skoaffär i Paris passager.
Länge leve tvetydigheten!