Förband var nystartade indiebandet Eyes Eyes. Uppsalaprofilerna Johan Barrett och Markus Miljand var förstärkta med trummis och basist till en kvartett. De imponerade framförallt i färska singeln ”Walmart” som live var rena krafturladdningen. Jag säger det redan nu: årets indiehit.
Frontfigurerna i huvudakten Hästpojken, Martin Elisson och Adam Bolméus, har under sina drygt tio år i bandet lyckats förvandla tonårspop till vuxenindie på ett trovärdigt sätt. Lika aktningsvärd är deras förvandling från skivartister till liveband. Där de på skiva ibland kan vara snudd på enerverande västkustgnälliga och skeva, får de live en intensitet som engagerar. Det gäller särskilt Martin Elisson, som tog stor plats på Parksnäckans scen med sin självklara närvaro i rösten och sina Jocke Bergska åmande manér.
Publiken nöjde sig länge med sittdans men efter ett par försiktiga uppmaningar från Elisson så släppte de till slut loss när det var dags för Hästpojkens första hit från 2007, den punkskramliga ”Shane MacGowan”. Och sedan stod nästan hela publiken upp resten av spelningen. Till och med i den vackra balladen ”Där vi möts”, som var den bästa låten på deras fjärde skiva ”Hästpojken är död” från i våras. Under lördagskvällen, på sommarens turnépremiär, märktes det tydligt att det också är en riktig publikfavorit. Även det svagaste spåret från samma skiva, ”Family man”, lyfte faktiskt ett snäpp i en nedtonad version.
Flera av låtarna fick en påtaglig tyngd, såväl äldre spår som ”Caligula” som nya sådana som ”Råttans år” och ”En annan värld”. Mycket av det tack vare kompbandet som bland annat bestod av Gustav Ejstes från Dungen på klaviatur. Texterna hamnade lite i skymundan, kanske på grund av sin vardagsrealism. De fångar förvisso essensen av mycket i livet – som ju ärligt talat inte alltid är så storslaget – men på Parksnäckan var det i melodierna som Hästpojken briljerade. Allra mest pondus blev det i de två avslutande extranumren, ”Samma himlar” respektive ”Gitarrer & bas, trummor och hat”. Båda växte till riktigt svängiga allsångsmonster och armkroksgungandet med stolsgrannen kändes inte långt borta. Det var en värdig avslutning på Hästpojkens liveuppvisning. Allsång på Skansen nästa?