Folk som nämner adressen 120, rue de la Gare har en tendens att dö. Först nämns den på dödsbädden av en okänd soldat som hittats svårt sårad. Huvudpersonen, Nestor Burma, lägger den på minnet. Nästa gång får han höra den av en kompanjon, som genast blir skjuten.
Léo Malet (1909–1996) inleder sin kriminalroman i ett tyskt krigsfångeläger. Han hade själv suttit ett år i Stalag XB under kriget, och före det haft ett förflutet som surrealistisk poet och varietésångare. Med Nestor Burma skapade han en hårdkokt privatdetektiv som kunde mäta sig med de bästa amerikanska förebilderna. "120, rue de la Gare" utkom 1943 och blev snart en fransk klassiker, filmad 1946. Tecknaren Jacques Tardi – vars personer alltid ser ut som buffliga slaktare eller bönder – har gjort ett seriealbum av romanen.
"Tyvärr råder det ingen brist på rue de la Gares i Frankrike", kommenterar Burma. "Det finns nog en i varenda håla." Den rätta rue de la Gare ligger förstås i Paris, och det kräver att han tar sig över gränsen in den tyskockuperade delen av Frankrike.
Eftersom jag läser romanen drygt 70 år efteråt intresserar jag mig för hur Malet skildrar sin egen tid jämfört med hur samma miljöer skulle beskrivas av någon som använde sig av dem i dag – det ockuperade Paris skulle ju vara en utmärkt, suggestiv plats att förlägga en kriminalroman till. Det sköna är att Malet inte gör någon stor grej av mörkläggningar, utegångsförbud och ransoneringar. I efterhand anstränger man sig gärna lite för hårt, som i tv-serien "Babylon Berlin".
Det som gör att romanen fortfarande håller är Burmas – och Malets – avslappnade inställning. Malet behöver inte ta i så byxorna spricker för att visa hur tuff Burma är. Att vara hårdkokt på 1940-talet innebar att behålla en lättsam, ironisk distans till allt man råkar ut för. Burma fäller sina sarkastiska kommentarer utan att det behöver hända något dramatiskt. Ett nattligt mordförsök på en bro beskriver han som att han och hans angripare förde en diskussion om "vem som skulle ut och simma".
Berättelsen rullar på bra, men ändrar karaktär i slutkapitlet, där alla masker faller, även Burmas egen. Han framstår plötsligt som en länstolsdetektiv som bjuder in samtliga personer, inklusive mördaren, till en avslutande föreläsning.
Gåtans lösning förutsätter ett antal ganska osannolika sammanträffanden. Som alltid i en deckare är det ovissheten och sökandet som är den bästa delen av berättelsen, den som får sinnena att rysa och expandera.