Vardagliga frågor till kungen blir konceptuell konst

Kungen är människa. Boken “100 frågor till kungen” ställer frågor som bevisar det, skriver Magnus Dahlerus.

Vad händer när man frågar kungen hur han svarar i telefonen eller om han brukar simma? Jo, vi förstår att han är en vanlig människa, skriver Magnus Dahlerus i sin recension.

Vad händer när man frågar kungen hur han svarar i telefonen eller om han brukar simma? Jo, vi förstår att han är en vanlig människa, skriver Magnus Dahlerus i sin recension.

Foto: Mikael Fritzon/TT

Recension2022-03-22 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur 

100 frågor till kungen 

av Liam, Viktoria, Markus, Jan, Daniel, Fred, Jocke, Lasse, Irene, Gunvi. Redaktörer: Anisur Rahman, Lars Häger, Nicklas Hovberg

Litteraturcentrum 2021, UppLitt Förlag 

När sagan leker med hierarkier kittlar den fantasin. I "Tusen och en natt" förkläder sig kalifen Harun al-Rasjid och talar med folket på Bagdads gator utan att någon känner igen honom.

Boken “100 frågor till kungen” leker med hierarkier på sitt sätt. En samling författare ställer hundra frågor till kungen om hans vardag. Det roliga uppstår i att man som läsare i många av frågorna tycker det känns lite utmanande att göra sig en bild av kungen som om han vore en vanlig människa. Kungen är förstås en vanlig människa, men många föreställer sig säkert motsatsen. Att då lägga bort titlarna blir ett jämlikt sätt att behandla honom. Det luckrar upp hierarkier. 

Så långt är boken konceptuell konst – konst där den bakomliggande idén är konstverkets mening. Idén handlar om att bryta normen. Frågorna i boken här fungerar mycket bra i det avseendet. Jämför man med diktsamlingar som arbetar konceptuellt, har de det gemensamt att de är enkla, ifyllda scheman. De fungerar som idéer.

Men något skorrar lite i den här boken. Det är när redaktörerna berättar om bokens tillkomst i ett efterord. Framförallt är det när man försöker berätta något om författarna. Det hade räckt om man bara skrivit ut varje författarens fullständiga namn. Punkt. Då hade man brutit med den normen som dikterar att när människor med “särskilda behov” skapar konst så “måste” det redovisas. Det hade varit att fullfölja rörelsen med raserandet av hierarkier. Det är konstens uppgift att bryta normer. 

Redaktörerna har en god ansats. Men när man nu ändå arbetat med ett tilltal till kungen, kunde man också ha arbetat med benämningen av bokens författare på liknande sätt. Strävan är väl ändå att inte sätta in människor i fack. Som det nu är har redaktörerna missat det mycket snygga upplägg de har skapat. Jag vet, det är svårt att gå hela vägen, jag förstår svårigheten. Men om man vill förändra något när det gäller skapande och människor med funktionsvariationer behöver man sluta med särskiljande språk, begrepp och benämningar. Till syvende och sist finns det möjligheter för alla människor, som ges rätt förutsättningar, att skapa intressant konst. Det framgår här.