Alla som har varit på festival vet att halva nöjet består i att för ett kort tag lämna vardagslivet strama regelverk i förmån för en helg i hedonismens tecken. Oavsett om festivalen äger rum i en skogsglänta eller i en stadspark är det av yttersta vikt att besökaren får känslan av att vara långtifrån vardagen. Festivalen är ett sorts tillfälligt rum där andra regler gäller, eller en liminal plats för att tala med antropologerna.
Det säger sig självt att förutsättningarna för den sortens utsvävningar är kraftigt begränsade en sommar som denna. Länge var det osäkert om Uppsala reggaefestival alls skulle bli av i år. Den som googlar runt kan hitta ett pressmeddelande från april där det meddelas att årets festival skjuts upp till 2022. Ändå står vi här en lördag i juli 2021 på Fyrishov och bevittnar festivalens tjugoårsjubileum. Ett hundratal personer är på plats, och genom en livestream på Youtube möjliggörs även en digital publik.
Atmosfären på Fyrishov är länge loj. Till de första akterna hör en trojka bestående av Daniella Torres, Marx Gallo och Jonas Levi. Marx Gallos nya singel Savior of the Day är riktigt bra, men lyckas kanske inte fånga åhörarna. ”Vilket drag i publiken” påpekar en man ironiskt några nummer in, och trots en stabil insats från ovanstående trio tar det tid för stämningen att tina. Det är först under Levis hyllning till den nyligen bortgångna Peps Persson som till slut mjukar upp publiken. Även Uppsalaprofilen Junior Natural får kämpa i viss motvind.
Festivalen är länge en ganska ljum tillställning. Efter omständigheterna har man lyckats väl, och arrangörerna förtjänar en extra guldstjärna för att de mot alla odds fått ihop ett gediget schema, men världsläget ligger likväl som en våt filt över eftermiddagen. Allt som är bra ur smittskyddssynpunkt är dåligt ur festivalsynpunkt. Det blir inte heller bättre av det nyckfulla vädret.
Akterna som spelar live på Fyrishov varvas med en rad uppträdanden direkt från Kingston. På storbildsskärmen visas spelningar med jamaicanska storheter som Big Youth och Richie Spice. Upplägget kan förstås tolkas som en tråkig påminnelse om läget, men skänker samtidigt festivalen en internationell tyngd som kanske är extra viktig såhär på den tjugonde födelsedagen. Det sägs ofta att festivalen är uppskattad av reggaekännare världen över. Framträdandena från Kingston bekräftar denna bild. Denna transatlantiska lösning vittnar också om en kämpaglöd hos alla inblandade. Budskapet blir det att musiken, trots allt, övervinner det mesta. Detta betonar särskilt Alaine i sitt mellansnack från Kingston.
Jag försvinner från området en stund. Väl tillbaka upptäcker jag att allt är förändrat. Den våta filten är bortplockad och besökarna tycks ha förflyttats in i det där liminala rummet. Det är kväll nu. Det är förstås inte omöjligt att denna plötsliga glädjeyra sammanfaller med stegrad promillehalt i blodet, och nog har de lite tyngre artisterna sparats fram tills nu. Anthony B är sist ut men bidrar med en välbehövlig energikick. Han sprattlar med benen som en ung Mick Jagger och publiken älskar honom för det. Kanske är det hans sena uppträdande som gör att besökarna får den festival de har längtat efter, om än i mindre och stramare tappning. Genom handspritsångorna och alla uppmaningar om att hålla avstånd uppstår till slut lite hedonism.