Vad är relevansen av ny musik som tydligt blickar bakåt i musikhistorien? Detta är en fråga som väcks när man lyssnar på den amerikanska sångaren och gitarristen Aaron Lee Tasjan. Under sin drygt fem år långa solokarriär har han rört sig från bluegrass, via rockabilly och country för att landa i något slags psykedelisk 60-talspop på det senaste albumet ”Karma For Cheap”. Tasjan spelar alltså musik vars historia är så fylld av musikaliska storheter och förebilder att det kan verka som ett självmordsuppdrag att överhuvudtaget försöka.
Snart förstår man dock att Tasjan och hans musiker inte eftersträvar någon romantisering eller idealisering av rock ’n’ roll-historien. När skandinaviska musiker spelar blues och rock ’n’ roll tenderar det ofta låta som ett försök att uppnå stilens fulländning. Även om det är uppenbart att efterkrigstidens generationer tagit stort intryck av amerikansk populärkultur så måste man komma ihåg att det är impulser som kommit utifrån. För Tasjan och hans musiker är det däremot annorlunda – de har rock ’n’ roll-historien i sitt dna.
Tasjan är varken unik som sångare, gitarrist eller låtskrivare. Hans storhet ligger snarare i förmågan att göra traditionen levande, att visa att den amerikanska musikhistorien inte kan förpassas till Rock ’n’ Roll Hall of Fame. Tasjan och hans musiker uppvisar en förtrolighet och distans till den egna traditionen som medför att de inte behöver efterlikna sina hjältar. Bara det är bedrift.
Den enda svaga länken är trummisen Dominic Billett som känns en smula instängd i sin egen teknik. Han lyckas inte riktigt få till det där avslappnade hänget som hade kunnat uppstå om han vågade lita på sin tekniska överkapacitet. Tasjan visar inga tecken på att detta skulle vara något problem utan levererar enligt devisen ”the show must go on”. Basisten Tommy Scifres verkar däremot aningen irriterad över att det inte riktigt klickar i kompet som förblir något enformigt genom spelningen.
Detta är dock petitesser i sammanhanget då helheten håller en sällsynt hög nivå. Det enda som möjligtvis hade toppat kvällen hade varit om Tasjan fått med sig sin kompgitarrist Brian Wright som han brukar ha en lekfull dialog med. Tasjan skulle nämligen behövt lite avlastning då han drar ett extra stort lass som både sjunger, kompar och spelar solo (bitvis även piano).
Tasjan bevisar varför denna till synes ”bakåtblickande” musik är relevant. När han spelar med sitt band blir det tydligt att musiken har tidlösa kvaliteter.