recension
Yamandu Costa gav konsert i Gottsundakyrkan på söndagskvällen. Han har varit här två gånger förut och har en trogen beundrarkrets, lokalen var nästan helt fylld.
Costa är ett fenomen och också en showman. Det finns knappt något som han inte kan göra med sin sjusträngade gitarr, utom möjligen att borsta tänderna med den. Han är mycket medveten om sin förmåga och utvecklar ett nästan kokett samspel med publiken som villigt deltar. Och visst är han formidabel på sitt instrument. Han broderar ut melodierna med blixtsnabba löpningar, snirkliga arabesker och nästan Mozartska utsmyckningar. Scenen ur pjäsen "Amadeus" dyker plötsligt upp i mitt minne, den där kejsaren säger till det unga geniet: "Bra, mycket bra – men alldeles för många toner, min käre Mozart". Litet så känns det faktiskt; är dessa halsbrytande passager avsedda att förhöja den musikaliska upplevelsen – eller är meningen att det ska bli en bättre show?
De flesta styckena är riviga versioner av latinamerikanska musikstycken. Jag känner igen få av dem och Costa presenterar dem oftast inte heller med titel, det blir i stället mer obestämda beskrivningar, som "a Colombian very good dancing song" eller "Peruvian music, more or less". Det gör inte så mycket. I Costas händer blir de ändå helt och hållet hans musik. Ibland sjunger eller nynnar han med i melodin, någon gång visslar han (ja, han kan det också, gör det suveränt dessutom). Han tar isär en melodi, vänder och vrider på den, multiplicerar antalet toner i den med tio och sätter sedan ihop den igen. Rytmen förlorar han aldrig, han markerar den gärna med vänsterfoten.
Plötsligt spelar Costa en långsammare låt i en ny stil, utan vildsint komp. Plötsligt märker jag att hans gitarr sjunger. Det är en uppenbarelse och jag lyssnar njutningsfullt. Han levererar inte bara rytm och virtuosa cirkusnummer, utan också skön musik. Det dröjer innan det blir mera av den sorten men när han efter den officiella delen av konserten ropats in för ett extranummer av den entusiastiska publiken spelar han det i mitt tycke finaste stycket på hela konserten: "Ana Terra", ledmotivet ur den brasilianska filmen med samma namn, komponerad av Carlos Castilho. Det är en enkel sång som hans spelar med tremolo nästan rakt igenom hela melodistämman, okomplicerade brutna ackord i kompet, och med perfekt känsla för det musikaliska. Här visar sig Costas storhet tydligare än i de, förvisso imponerande, virtuosa cirkusnumren.