Drama/Biografi
Titel: Hammarskjöld
Visas på: Bio
I rollerna: Mikael Persbrandt, Hakeem Kae-Kazim, Thure Lindhardt
Regi: Per Fly
Speltid: 94 min
Betyg: 2
Dag Hammarskjölds sista tid i livet var en ensam och desperat kamp mot rasister och homofober, forna kolonialherrar och deras lakejer, samt mot arroganta och buffliga statschefer. Åtminstone om man frågar den danske regissören Per Fly och manusförfattaren Ulf Ryberg – vilket man absolut inte borde ha gjort. Det unga FN som Hammarskjöld ledde var å sin sida helt i händerna på kalla krigets stöddiga stormakter.
Mikael Persbrandt gestaltar i "Hammarskjöld" inte den skicklige statsmannen och duglige diplomaten, utan den plågade tvivlaren som man möter i generalsekreterarens postumt utgivna diktbok "Vägmärken". Kruxet är att det också är den ende Dag Hammarskjöld som publiken får möta – och nej, Persbrandt är inte perfekt i rollen. Det som fullständigt skjuter filmen i sank är dock den totala bristen på omsorg. Det sprider sig från detaljerna – suddiga exteriörer från något som ska likna New York, digitala folkmassor med låg upplösning, det faktum att Persbrandts kostymer är för trånga – och förgiftar helheten.
"Hammarskjöld" är kort sagt inte värdig mannen på tusenlappen – och då har vi inte ens kommit till de många friheter som man har tagit sig. Såsom att man har slängt in den gamla flamman Peter, en helt fiktiv skapelse som dyker upp från ingenstans och försöker locka ut Hammarskjöld ur garderoben, eller det faktum att köpet av Backåkra här sammanfaller med Kongokrisen, eller att giriga belgare pekas ut som skyldiga till flygkraschen som blev Hammarskjölds död, vilket trots att indicier finns inte är bevisat. Att allt är dränkt i Raymond Enoksens outhärdligt sentimentala pianoslingor gör inte saken bättre.
Att påstå något i stil med att "Hammarskjöld" får generalsekreteraren att vända sig i sin grav vore dock en överdrift. Sent omsider vinner Mikael Persbrandts sköre och persbrandtska Hammarskjöld faktiskt publikens hjärta. Men det är likväl inte Dag Hammarskjöld som man tänker på när man lämnar biosalongen, utan den grundlurade marionettpresidenten Moïse Tshombe (lysande Hakeem Kae-Kazim) som blott är en bricka i en maktlysten västvärlds spel om resurser som den inte vill förlora.