Tecken är godtyckliga, de får sin betydelse inte av vad de betecknar utan genom det sätt på vilket det skiljer sig från andra tecken. I ”Klanen” hamnar den här moderna klichén i blixt-, eller åtminstone molande vardagsrumsbelysning. Inte bara så att pjäsen outtröttligt testar språkets relationer till den yttre och inre verkligheten, den lyfter också fram människans egen teckenlikhet, hennes sätt att som individ och i grupp definiera sig själv i relation till andra.
Billy (Christina Dyvik) växer upp i en sådan där bildad och dysfunktionell medelklassfamilj som hela den moderna dramatiken vilar tungt på. Hans föräldrar skriver, brorsan kämpar på inom akademin och syrran inom operan. Fast allt det där får nog klassas som projekt vid sidan av deras verkliga sysselsättning: verbal krigföring. Det stora bord som upptar centrum av scenen fungerar snarare som ett slagfält än som familjär knutpunkt.
Huvudpersonen själv uppfattar dock inte mycket av glåporden. Han är nämligen döv sedan födseln, och eftersom hans föräldrar inte ville uppfostra honom ”som en handikappad" har han inte fått lära sig teckenspråk. Det har gjort honom alienerad i såväl de dövas som de hörandes värld. Hans liv börjar först när han träffar Sylvia (Ester Uddén), som lärt sig teckna och därför fritt kan röra sig mellan båda.
Och här formeras en av pjäsens huvudkonflikter. Samtidigt som Billy lär sig kommunicera med händerna, får ett prestigefyllt jobb som läppläsare och en en tydlig identitet i de dövas gemenskap, börjar Sylvia tvärtom att lösas upp i konturerna. Hon står inte längre ut med den hierarkiska gruppen av hörselskadade, men i takt med att även hon förlorar hörseln blir hon dessutom utelåst från de hörande.
Nina Raines pjäs, som hon här regisserar själv, har prisats och spelats mycket internationellt. Det är inte svårt att förstå varför. Den är underhålland rapp (även om svenskan alltid hackar sig fram i den här typen av ärkebrittisk snäsdialog), och ställer samtidigt frågor om språk och tillhörighet som kan verka nötta efter att så länge fungerat som hårdvaluta på den kulturella kapitalmarknaden, men som i Raines gestaltning får en överraskande levande behandling.
Till en börja, vill säga. Det är nämligen så att pjäsen klappar ihop mot slutet. De vandrande tecknen på scenen mister plötsligt hela sin karaktär av godtycklighet – de blir till genomskinliga uttryck för Raines syftet. Undertexten skrivs ut och accentueras av melodramatiska, didaktiska och sentimentala rundgångar. Det spelar ingen roll att skådespelarna genomgående är utmärkta när manusförfattaren och regissören plötsligt förlorar gehöret.