Rebecca Miller har tidigare lett Uppsala Kammmarorkester i ett par uppskattade framföranden. Nu är hon ordinarie ledare för samma orkester och gav i torsdags sin första konsert i den egenskapen. Hon är en mycket "visuell" dirigent. Med det menar jag att hon engagerar hela sin kropp i dirigerandet och leder orkestern inte bara med pinnen. Hon tar små danssteg på pulten, svänger på höfterna och ruskar på överkroppen, allt för att förmedla till orkesterns medlemmar vad de ska göra och när och hur. Härtill kommer att hennes slagteknik är oerhört exakt; hon sätter varje not precis där den ska sitta. Orkestern uppskattade synbarligen dessa klara besked från pulten för den spelade på topp.
Konserten inleddes med den franska 1800-talstonsättaren Louise Farrencs "Uvertyr nr 2" som var ett stycke fin musik från tiden mellan wienklassicism och romantik. Jag vill gärna höra någon av hennes symfonier längre fram! Men konsertens höjdpunkt skulle komma. De som hade tillfälle att besöka Löfsta Kammarmusikfestival i somras och där hörde Johan Dalene hade stora förväntningar på kvällens solist men för det stora flertalet blev det nog en överraskning att höra denne blott 19-årige men redan fullfjädrade violinist ta sig an Samuel Barbers violinkonsert. Hans säkra spel, fylliga ton och tekniska skicklighet överväldigade publiken och renderade honom stormande bifall. Hans Stradivarius sjöng vackert i de melodiska partierna och visade prov på halsbrytande virtuositet i det avslutande prestot. Ännu mer applåderades det efter extranumret, Niccolò Paganinis Tema med variationer (Capriccio nr 24 i a-moll). Detta tekniskt ursvåra stycke spelade Dalene med suverän kontroll. De rutinerade orkestermedlemmarna i violinstämmorna syntes småle förtjust åt uppvisningen.
Schuberts 9:e symfoni avslutade denna konsert. Rebecca Miller bad på förhand om ursäkt för att den är "för lång", och kompositionsmässigt är den egentligen det, men Schuberts outsinliga melodiflöde gör det lätt att lyssna och tiden går fort. Miller har samma förmåga som sin företrädare Paul Mägi att få en relativt liten ensemble som Uppsala Kammarorkester att låta som en mäktig symfoniorkester. Under hennes precisa ledning lät musikerna Schuberts sköna toner uppfylla konsertrummet.
Rebecca Miller gav publiken ett löfte och en hemläxa. Dirigenten vill gärna träffa sin publik och kommer att ge sig ut och mingla med den för att få höra vad den tycker om konsertverksamheten. Och åhörarna fick i uppdrag att var och en under säsongen skaffa tre nya abonnenter till orkesterns konserter. Efter torsdagskvällen borde det inte vara svårt.