Kanadensiska Ron Sexsmith har lurat i kulisserna sedan tidigt 90-tal utan att riktigt slå igenom. Ibland har han kikat fram för höjdpunkter som 1999 års album, det mjukt orkestrerade ”Whereabouts”, och 2005 års duettmedverkan på Ane Bruns låt ”Song No. 6”.
I grunden har Sexsmith hela tiden hållit sig inom sin redan från början utstakade melankoliska singer/songwriter-fåra med croonerkänsla. Men ibland har han gjort utflykter in i 60-talspop eller flirtat med reggae och disco samt, mycket givande, gospel och soulblås.
Ron Sexsmith har haft en tendens att låta en särskild händelse påverka sitt låtskrivande och ge albumen en viss temakänsla. Förra skivan ”Forever endeavour” präglades av en hälsokris och resulterade i reflektioner över livets ändlighet. Och skivan innan dess, ”Long player, late bloomer” tog avstamp i besvikna känslor över bristen på genombrott i karriären. Att då hans nya, fjortonde skiva ”Carousel one” är döpt efter bagagebandet på Los Angeles flygplats där ankommande passagerare från Toronto hämtar sina väskor, bådar knappast särskilt gott. Utan snarare rätt opersonligt.
Det är tyvärr heller inget rotlöst vagabondalbum som bagagebandet gett inspiration till, tvärtom är det snarare en fredagsmysskiva. De sorgsna ballader som Sexsmith en gång i tiden gjorde så bra, har han genom åren slipat och putsat på tills de blivit friktionsfria och därmed också ganska ointressanta. När 2000-talets altcountry/folktrend med skägg, hippieklänningar och stämsång i skogen har berikat singer/songwriterbegreppet på ett briljant sätt så duger det inte att komma med samma gamla visor.
Det är också de lite rockigare spåren som är skivans styrka. Till exempel boogiebluesiga ”Getaway car” och Kinks-doftande ”Can’t get my act together”. Även om de grubblande texterna finns kvar så har ”Carousel one” överlag mindre svårmod och mer upptempomelodier.
Skivan är naturligtvis inte någon nöjeskarusell, men den lite lättsammare musikaliska tonen passar Sexsmith väl. Det är mycket möjligt att Ron Sexsmiths chans till ett eget revir i en genre med hård konkurrens är den gladare, rockigare vägen. Förstås med melankoli som bas. Leendet på skivomslaget ser lite ansträngt ut, en singer/songwriterfarbror måste ju tänka på imagen.
Bästa låt: ”Can’t get my act together”