Retrodoftande om låtsaskompisar i en digital tidsålder

Familj/Animerat

Titel: IF: Låtsaskompisar
Visas på: NFB Gränby, Spegeln
I rollerna: Ryan Reynolds, Cailey Fleming, Steve Carell
Regi: John Krasinski
Speltid: 104 min
Betyg: 4

Den här filmen har allt man kan önska sig av en svulstig familjefilm signerad Hollywood. Självklart tar den avstamp i en överdådig våning i New York, och självklart hittar den tolvåriga huvudpersonen Bea (Cailey Fleming) en magisk värld i lägenheten ovanför. Tankarna går till musikalen "Lyle, Lyle, Crocodile" (2022), där fegisen Josh hittar en sjungande krokodilkompis på vinden.

Bea har förlorat sin mamma och hennes pappa (John Krasinski, som även står för manus och regi) är på sjukhus med trasigt hjärta. Beas ensamhet bryts när hon träffar Calvin (Ryan Reynolds) som bor en våning upp – tillsammans med de två bortglömda låtsaskompisarna Blå och Blossom. Bea och Calvin bestämmer sig för att hjälpa låtsaskompisarna att hitta sina gamla människovänner. Men det är inte alla som kan se låtsaskompisar, så hur ska de få alla nu vuxna barn att komma ihåg sina fantasifoster?

Filmen ställer rakt på sak existentiella frågor; om jag inte är behövd, om den jag älskar mest har glömt bort mig, finns jag då ens eller kommer jag att försvinna? De olika figurerna symboliserar också varje människas fantasi och förflutna barndom. Låtsaskompisarna har gått som vålnader eller skyddsänglar vid sina människors sida utan att bli sedda, till dess att de till slut dragit sig undan till ett underjordiskt ålderdomshemsliknande tillhåll. Dit kommer också Bea och Calvin – och där finns verkligen något för alla. För hur tokigt kan det inte bli när det bara är fantasin som sätter gränserna? En låtsaskompis är osynlig (och spelas enligt eftertexterna av Brad Pitt, fast karaktären varken syns eller hörs), en annan är en isbit i ett glas med vatten, en tredje är en rosa krokodil och så vidare.

Låtsaskompisen känns lite retro som fenomen i vår digitala tidsålder. Vem behöver fantasi när man har en skärm som kan generera obegränsat med underhållning? Filmens ramberättelse är ganska styltig, men vad gör det när filmens kärna är så avväpnande? Det är verkligen sorgligt med alla låtsaskompisar som har förlorat sina människor, och djupt rörande vilken tröst människorna i filmen har funnit och sedan återfinner hos dem. Det är en på alla sätt oemotståndlig berättelse om fantasins och kärlekens kraft.