Teater
Gustav Vasa
Uppsala konstmuseum
Regi: Dennis Sandin
I rollen: Harry Friedländer.
Premiär fredag 13 oktober
Det är synd om Strindbergs historiska kungadramer. De anses tungrodda och svårspelade, inte minst eftersom handlingen kräver initierade historiekunskaper som sträcker sig bortom det som idag hör till allmänbildningen. ”Gustav Vasa” från 1899 hör möjligen till undantaget, därför är det också ett Strindbergs mest spelade kungadramer. När teaterkompaniet Ad Hoc tar sig an dramat är det i en nedskalad version. Av det generösa persongalleriet återstår bara en person på scenen; Gustav Vasa själv. Det är ett smart, och säkert nödvändigt, drag. Harry Friedländers Gustav Vasa är kolerisk, rapp och bär obligatoriska renässansstrumpbyxor. Hans monolog (skriven av Joakim Sten) kretsar kring dalkarlarnas så kallade klockuppror och Dackefejden. Här ges publiken en ärlig chans att hänga med i de historiska svängarna. Frågor om maktspel, nationsbyggande och svensk identitet behandlas genomgående med ett gott humör. Friedländers imitationer av de smålänningar och dalkarlar som försöker sabba kungens storslagna nationsplaner är perfekt dialekthumor.
Gustav Vasa är dock inte bara landsfader; han är tonårsfarsa också. Kronprins Erik är oregerlig och hittar ständigt nya sätt att göra livet surt för sin pappa. Varken när det kommer till nationen eller föräldraskapet är Gustav Vasa främmande för att ta i med hårdhandskarna. I Dennis Sandins kvicka regi framhävs de dråpliga likheterna mellan att vara ansvarig för landet och familjen.
Den humor som är uppsättningens kanske främsta förtjänst ställer dock till med vissa problem i förhållande till original texten. Medan Strindberg låter Gustav Vasa ägna sig åt självtvivel och existentiella kriser får kvällens kung inte ge uttryck för den sortens djup. Gustav Vasa är och förblir en teflonimpregnerad VD-typ som styr AB Sverige med järnhand oavsett vilka utmaningar han ställs inför. Det är en maktfigur som är lätt att känna igen från vår egen tid, samtidigt blir han en skrattspegel som vi håller upp mot oss själva när vi vill förstå den historiska bakgrunden till varför svenskarna är som vi är. Även om jag saknar de existentiella dimensionerna av ”Gustav Vasa” är jag glad att Ad Hoc visar att Strindbergs historiedramatik varken behöver vara tung och svårspelad.