Helena Österlund är dramatiker och hon debuterar nu som poet med Ordet och färgerna. Det finns ett hypnotiskt sug i hennes dikter som det är svårt att stå emot. Hon skriver korta repetitiva satser med små betydelseförskjutningar som formar sig till långa vindlande berättelser. Så här lyder upptakten till Ordet och färgerna.
Det började med snö
Det var snö
Jag var inte snö
Jag var i snö
På samma vis fortsätter det sida upp och sida ner. Det är bra, jävligt bra. Att en debutant skriver så drivet inger hopp för poesins framtid i Sverige.
Ordet och färgerna består av titelns två långdikter. Första långdikten är indelad i sektionerna "Blev", "Är" och "Ska" medan den andra bär rubrikerna "Rött", "Svart" och "Vitt". Helena Österlund kan ses som en systemdiktare i Inger Christensens efterföljd. Sverige har i henne fått en ny Inger Christensen och det är väl det bästa betyg som man kan ge en debutant.
Österlund bygger upp sina texter utifrån nyckelbegrepp som får bilda energicentra i textflödet. I första långdikten är det språket som skapare av jag och värld som står i centrum. Den andra sviten fokuserar därefter på färgerna rött, svart och vitts symboliska associationer till blod, död och vatten.
"Ordet" är en sorts skapelseberättelse som samtidigt utgör en initiering i tillvarons mörka och ljusa sidor. Diktjaget möter olika arketypiska djur - bestar med gula ögon, en korp och fiskar - som får representera existensens motstridiga krafter. Hon trycker in tummarna i korpens svarta ögon varefter henens händer blir svarta. Det är en suggestiv scen för skuld eller kanske snarare en besmittning av det ondas princip. I undertexten till den första långdikten i Ordet och färgerna märks tydliga referenser till den bibliska skapelseberättelsen liksom till Johannesevangeliets tal om att Ordet blev kött.
I andra långdikten i Ordet och färgerna tappar texterna något av sin spänning och fart. Orsaken är kanske att diktjaget här konfronteras med det konventionella symboldjuret vargen. I en serie möten dödar de varandra varefter de åter igen vaknar till liv. Vad som dramatiseras är konfrontationer med den arketypiske Andre i det mänskliga psyket vilket kräver en sorts blodsritual. Samtidigt förekommer allusioner på den kristna nattvarden och Kristi passionshistoria. Helena Österberg är skicklig på att väva samman mytiska och religiösa motiv i sin skenbart enkla diktning.
Även om Ordet och färgerna är en imponerande debutbok så tröttar den repetitiva stilen i längden. Boken skulle nog ha vunnit på en ordentlig sovring i materialet. Varför fick inte Helena Österlund hjälp från förlaget att strama åt sina texter? Redaktörens rödpenna är ju en begynnande författares bäste vän.