Tillbaka till helvetet i "Nightmare alley"

Thriller

Titel: Nightmare alley

Visas på: Bio

I rollerna: Bradley Cooper, Rooney Mara, Ron Perlman

Regi: Guillermo del Toro

Speltid: 150 min

Betyg: 3

Guillermo del Toro har ersatt Tim Burton som Hollywoods hovleverantör av onda sagor. Hans nygotiska filmer tar ofta i tills de spricker, men i monsterparodin "The shape of water" (2017) hittade han hem. Därför är det glädjande att han fortsätter uppehålla sig i det gamla studiosystemet i nyinspelningen av noirklassikern "Nightmare alley" från 1947. Filmen påstås visserligen vara en filmatisering av William Lindsay Greshams roman, men den som en gång har sett Edmond Gouldings film förstår att del Toro har gjort det han också.

Det ska sägas direkt att nya "Nightmare alley" inte tillför någonting nytt. Historien är fortfarande anmärkningsvärd i sammanslagningen av hjälte- och skurkrollerna i den hala huvudpersonen Stanton Carlisle (gestaltad av matinéhjälten Tyrone Power i originalet). Denne opportunistiske fifflares hjälteresa satte fingret på något skavande i den amerikanska drömmen. Det krängande narrativet inleds i en sjavig tivolitillvaro och rör sig sedan ut i ett societetsliv färgat av spiritism, psykoanalys och storkapitalism. Kort sagt en resa från helvetet och tillbaka igen. (Studiobossen Darryl F. Zanuck fann skildringen så avskyvärd att den stoppades.)

Bradley Cooper matchar i den ny versionen Powers sliskiga slätstrukenhet. Märkligt nog har man tillfogat Stanton och berättelsen moraliserande dimensioner som kväser filmens gåta. Exempelvis har generationsöverskridande kärleksförbindelser gjorts platoniska, vilket alstrar mindre dekadens. Man verkar generellt ha aktat sig för att försöka upprepa originalets paradnummer, vilket är ett klokt beslut.

Guillermo del Toro kommer till sin fulla rätt i skärningspunkten mellan det syntetiska och hantverksmässiga. Omsorg återfinns i kostym och scenografi, där 1940-talets mörker inkapslas prydligt i filmens kuriosakabinett. Filmen genomsyras av del Toros vilda färgpalett. Kulörerna är dock mindre saturerade än vanligt, vilket visserligen tonar ned dess artificialitet, men å andra sidan förtar bildernas udd. Tyvärr återfinns även regissörens förkärlek till skvättande blod och demolerade ansikten – ett malplacerat element som osar unket pojkrum. Glädjande är dock att del Toro rekonstruerar berättelsens ursprungliga slut, som 1947 förmildrades av oroliga producenter.