Romanen glöder. I den finns det stoff som bara en berättare av Guds nåde kan åstadkomma. Den sunkiga trailerpark i Florida där den utspelas är en plats för vapenhandel och armod och den livsfarliga kärleken.
Bredvid en nedsmutsat flod full av alligatorer och en växande soptipp lever barn, vingklippta vuxna och kriminella sida vid sida år efter år i sina bilar. Deras moral är tvivelaktig men inte deras medmänsklighet. Man sugs in i berättelsen medan man tvingas se USA:s vapendilemma rakt in i vitögat.
Amerikanska författaren Jennifer Clement, född 1960 och sedan länge bosatt i Mexiko, är ordförande för PEN International och sedan tidigare läsares, kritikers och prisdomares älskling.
Ömsint och klarsynt och på ett språk vibrerande av rå närvaro borrar hon sig i "Gun. Love" in i det mänskliga psyket. Huvudperson är 14-åriga albinoflickan Pearl, vars hem är framsätet på en Mercury Topaz. Läxorna gör hon i en övergiven trailer som används som vapengömma, sedan det att moderns älskare, revolvermannen Eli, har schasat bort henne från Mercuryn. I trailern tar den varmhjärtade vapensmugglande mexikanskan Corazón hand om Pearl.
Man kan inte annat än älska denna oförvägna Pearl som håller inne tårarna när hennes älskade unga skyddslösa mamma, med ett hjärta för alla, ligger död av tjugo kulor från en kärlekstörstande störd tonåring, som just bytt till sig vapnet av Eli. Denna mamma spelade en gång piano och talade franska och döptes till Margot efter ballerinan Margot Fonteyn. Hon fick Mercuryn i 16-årspresent och växte upp med fem badrum. I ett av dem födde hon som 17-åring i hemlighet Pearl.
Hon rymde sedan med skolböcker och nyfött barn till trailerparken för att rädda barnet från sin pappa. Där blev hon kvar till sin dramatiska död 14 år senare.
Varje romanfigur och varje intermezzo i romanen är knivskarpt utformade, från 30-åriga Noelle, som slutar leka med alla sina barbiedockor och målar munnen blodröd när virile Eli dyker upp, till lilla 8-åriga Helen som har varit på fler fosterhem än hon kan minnas. Hennes familj utplånades vid en vansinnesskjutning i en park. "Ingen känner mig längre", säger Pearl när hon har begravt askan efter sin mamma. Då svarar 8-åringen med de svidande orden: "Ingen har någonsin känt mig."
Moralisering är obefintlig i "Gun. Love". I stället räknar Clement nyktert upp de dödsskjutningar som vart och ett av romanens illegala vapen har varit inblandade i. Framträder gör familjetragedierna, slumpskjutningarna, vansinnesdåden. Men för 14-åringen Pearl är en pistol i handen tryggheten. Skrämmande lätt kan den avfyras.
En präst sköter vapenhandeln i "Gun. Love". Eli är hans kumpan. De får fart på en vapeninsamling genom att tuta i församlingen att de vill få bort vapnen från gatan.
Pearls granne och vän, April May, hittar tidigt i boken två alligatorungar födda som siamesiska tvillingar. De, och inte trailerparkens missförhållanden, hetsar upp i medierna.
Aprils och Pearls vänskap och hur den tvärt upphör genom fatala ord som aldrig kan göras osagda är ett drama i dramat. Det finns gott om sådana.
Socialarbetaren, som hämtar Pearl till ett tillfälligt fosterhem hos en klok 80-åring, är som bokens språk: välgörande avskalad och känslosvall. Inte ett tröstens ord men fast som en klippa – och just vad Pearl behöver. Hos 80-åringen finns Helen och den för Pearl livsavgörande 17-årige Leo.
Sedan tvingas man som läsare förtrollad släppa iväg Pearl på fortsatt resa i en livsfarlig värld.