Roman
Paul Auster
Baumgartner
Övers. Anna-Stina Johnson
Albert Bonniers förlag
Änklingen och sjuttioplussaren Seymour Baumgartner håller på att bli en gammal gubbe. Och han är smärtsamt medveten därom. Att han allt oftare glömmer att dra upp gylfen efter att ha varit på toa är enligt Seymour själv ett ovedersägligt bevis.
Den amerikanske författaren Paul Auster gick bort i cancer vid 77 års ålder den 30 april i år. Boken om Seymour, eller Sy som han föredrar att kallas, blev Austers sista. Det är därför lätt att läsa "Baumgartner" som en bok om ålderdom och död. Men trots att grundstämningen är den av höst och avsked kan man också läsa den som en bok om livet. Seymour minns med glädje sitt och hustrun Annas liv, deras gemensamma och separata. Han läser hennes texter. Sy och Anna levde tillsammans ett läsande och skrivande liv, han som författare och professor, hon som översättare och poet, i universitetsstaden Princeton. Äktenskapet var långt och lyckligt, men barnlöst.
Paul Auster var synonym med mysterier, sammanträffanden, slumpens makt och autofiktion. I Austers värld händer det oväntade; ett märkligt telefonsamtal drar undan mattan, ett brunt kuvert med handskriven adress bland räkningarna ställer allt på ända, ett hastigt möte blir början på ett omvälvande äventyr. I "Baumgartner" händer dock ingenting. Eller ingenting är en överdrift. För visst händer det saker i denna njutbart välskrivna roman. Men där fiktionen i vanliga fall fått ta över fortsätter livet sin gilla gång. Varje kapitel har något av ansats över sig, som skulle något snart hända, men läsaren fattar snart att det inget tjänar till att hetsa upp sig.
Trots sin ålder när Sy förhoppningar om att livet ska börja om, om en andra eller kanske rättare sagt tredje akt. Och inte sagt att nya vänner, älskare och tankar inte kan infinna sig efter pensionen, men livet som sådant är i någon mening slut. Sy är medveten också om den saken. Livets lyckligaste ögonblick har kommit och gått för längesen. Kvarstår gör att vårda minnena.
Länge är det svårt att se var boken hör hemma i författarskapet. Men till sist finner den sig tillrätta. Likt en orolig hund som slutligen rullar ihop sig till en kanelbulle och kommer till ro vid ens fötter. "Baumgartner" är ingen sista pusselbit i Paul Austers diktning. Snarare plockar den bort några bitar. Och på så sätt väcker den ett nytt intresse för författarskapet.