Vi matas varje dag med nyheter om de fundamentalistiska jihadisternas framfart på olika platser i världen. Det är snudd på övermättnad och att man reagerar allt mindre. Abderrahmane Sissako tar ned det hela på individnivå och då griper det tag riktigt ordentligt.
I spelfilmen ”Timbuktu” får han fram en närmast dokumentär känsla när han berättar några parallella historier om hur makt- och kulturskiftena djupt påverkar de utsatta. Mest får vi följa en familj som bor strax utanför Timbuktu i en kärv men närmast pastoral tillvaro. Kidane och Satima och deras dotter bor i ett stort tält i öknen. De har ett bra och kärleksfullt förhållande, inte minst är Kidane en mycket närvarande far, tills en dag en olyckshändelse får mycket tragiska följder, inte minst då man dömer efter sharialagar.
Även på andra håll får maktskiftena i Mali 2012 då islamistiska jihadister tog makten stora följder. De som vågar utmana jihadisternas alltmer absurda påbud – nästan allt är förbjudet – blir straffade med stenande och piskrapp.
Som biobesökare sitter man hela tiden på spänn och väntar sig det ena värre än det andra hela tiden. Det är på det viset en mycket påfrestande film att se. Det gäller också att försöka se vad som är en partsinlaga och vad som är en skildring av verkligheten. Men efter alla samstämmiga rapporter från liknande saker så sväljer man snart det hela.
Regissören Abderrahmane Sissako ställer också upp en mängd motbilder. Det som IS och liknande organisationer står för är inte islam, utan en mångtusenårig maktkamp, mellan människor, mellan könen. Inte minst visar han upp ett stort antal starka kvinnor i sina historier. Även utövar av islam får visa upp de goda sidorna. Den lokala imamen här ger inte upp inför våldets påtryckningar utan försöker hela tiden resonera med de rabiata fundamentalisterna.
Sissako berättar också i mycket välkomponerade bilder, från inledande symboliska gazelljakten med maskingevär från pickup till beväpnade män mot fullmåne. En både vacker och absurd scen är när ett gäng ynglingar spelar fotboll – utan boll. Det är nämligen förbjudet med bollar också. Det hela ser ut som en futuristisk balett, mycket speciellt och fascinerande. Samtidigt kontrasteras de mod några av de hårdföra soldaterna som ivrigt och initierat diskuterar internationell fotboll, som de just förbjudit.
Det är mycket som är obegripligt, men verklighet, i filmen. Det hela blir till ett mycket gripande verk som tydliggör mer av förtrycket än någonsin rapporteringen. ”Timbuktu” har vunnit mängder av prestigefyllda priser och på söndag har den chans på en Oscar Bästa utländska film.