Drama/Komedi
Titel: Hypnosen
Visas på: Fyrisbiografen
I rollerna: Asta Kamma August, Herbert Nordrum, Andrea Edwards
Regi: Ernst De Geer
Speltid: 98 min
Betyg: 3
Nog kan vi drömma om att bete oss oväntat i sociala sammanhang och då få till roligare möten. Men den revolten kan också bli svettigt jobbig och skapa skamfyllda situationer, inte minst för den som ser på.
Vera, gestaltad av Asta Kamma August ("Bränn alla mina brev", "Händelser vid vatten"), och André, spelad av Herbert Nordrum ("Världens värsta människa") är ett par och har tillsammans skapat en app för kvinnohälsa. Inför presentationen, pitchen, av den för potentiella finansiärer ska de delta i en workshop och en tävling om bästa pitch.
Vera vill sluta röka och testar hypnos alldeles före. Men det kan ha sina baksidor att "få kontakt med barnet i sig". Hon förändras i sin personlighet. Påstår att hon har en chihuahua, och kräver att de andra deltagarna ska ta hänsyn till den imaginära jycken.
Veras vuxenbusiga beteende blir ett anarkistiskt uppror bland gruppens sälja-in-floskler och positionsstrider. Kanske har hon bara blivit "lite psykotisk" som parets agent Lotta (Andrea Edwards) påstår. I alla händelser är Vera väldigt obekväm för sin omgivning. Mest för André, som jobbar hårt för att få kursledarens (David Fukamachi Regnfors) erkännande.
Ända sedan filmens barndom har hypnos fascinerat filmskapare. Storheter som Ingmar Bergman ("Ansiktet", 1958), Alfred Hitchcock ("Trollbunden", 1945) och senare Jordan Peele ("Get out", 2017) har bakat in denna speciella typ av manipulation av det undermedvetna i sina filmer. Men satiren i "Hypnosen" ligger närmare dansken Leif Panduros mångfaldigt filmatiserade 1970-talsroman "Skit i traditionerna". Det är det sociala samspelet som kläs av, snarare än en djupdykning i själen.
Berättandet i "Hypnosen" är ojämnt, som en räcka noveller på samma tema. Asta Kamma August och Herbert Nordrum samspelar dock fint, medan de övriga rollfigurerna är mer grovt tecknade. Mycket är igenkänningsbart och kul för de flesta som någon gång har varit på en workshop, men gränsöverskridandena i slutet blir nästan för mycket, även om de knyter ihop handlingen till ett slags trotsigt och romantisk konsensus. Filmens höjdpunkter är dock både svettiga och piggt underhållande på samma gång. Ernst De Geers debut i det sällsynta facket svensk satirisk filmkomedi är lovande.