När franske författaren Eduard Louis beskrev livet som homosexuell i en fransk industriort anklagades han av vissa för att svartmåla arbetarklassen. Av oro för att sparka på den som ligger kan det vara lättare att hålla tyst om orättvisor inom förtryckta grupper.
Men debuterande regissören Michael Mayer tvekar inte att köra handen rätt in i ett liknande getingbo: livet som homosexuell palestinier.
I ”Tel Aviv” får vi följa Nimr Mashrawi (Nicholas Jacob), som drömmer hela sin vakna tid. På dagen studerar han psykologi med målet att doktorera på Princeton. På kvällen besöker han Tel Avivs gayklubbar och hoppas att en dag bli accepterad för den han är.
Men i verkligheten finns murar. Och Nimr är inte välkommen på någon sida.
En kväll träffar han israeliske advokaten Roy (Michael Aloni), och de blir genast kära. Roys föräldrar accepterar sonens sexualitet, men gränsen för deras tolerans passeras när han bjuder hem en palestinier på middag. Nimr förstår då att han aldrig kommer att accepteras i det israeliska samhället, eller få det uppehållstillstånd som krävs för att studera vidare. Och när hans egen familj får reda på hans läggning vill de inte längre veta av honom. Han är inte välkommen någonstans.
Denna grundplåt hade räckt mer än väl för en så föredömligt kort film. Men Mayer, som också skrivit manus, vill även pressa in en thrillerhistoria. En hemlig gren av den israeliska armén hotar att avslöja Nimrs homosexualitet för familjen om han inte blir angivare vid universitetet, och hans bror visar sig dessutom vara en potentiell terrorist. Som om inte tillräckligt mycket stod på spel ändå.
Noirtråden stjäl tyvärr utrymme från den mer intressanta Romeo & Romeo-historien.
Stämningen mellan de unga, snygga männen är elektrisk och sexscenerna är fina om än åt vaniljhållet. I förhållandet hittar de ett egalitärt mikrokosmos bortom omvärldens alla hierarkier – ”en kuk är en kuk”, som Roy säger. Deras energi är filmens motor, men Roys karaktär hinner inte utvecklas nog. Även Nimrs palestinska familj skulle behöva mer utrymme, så att scenen då de bryter med sonen blir ännu mer laddad. Lite mer fokus i manusskrivandet hade inte skadat.
Trots en viss lutning åt det sentimentala så är flera scener gripande. Det laddade ämnet gestaltas med förvånansvärd nyans, och det visar sig att båda sidor har saker att jobba på. Filmen visar hur konflikter tvingar en att vara vän eller fiende, och alltför sällan människa.