Roman
Göran Greider
Nu när man är död
Albert Bonniers förlag
Går det att skriva fiktion om en känd persons liv så att det ger nya ingångar till personen, även om man inte själv är denna person eller kände hen? Ja, det visar till exempel "Blonde" av Joyce Carol Oates om Marilyn Monroe och "Eufori" av Uppsalaförfattaren Elin Cullhed om Sylvia Plath. I dessa böcker tillåter sig författarna att gå in i en fantasi om personen som de skriver om – efter att ha gjort grundlig research.
När Göran Greider skriver om Cornelis Vreeswijk är det dock talande att boken marknadsförs både som en roman och som ett försök att skriva den självbiografi som visdiktaren aldrig hann skriva. Greider medger i efterordet att boken inte bygger på omfattande arkivstudier och att han medvetet har låtit bli att intervjua personer som kände Cornelis. I stället vill han i jag-form skriva utifrån den röst han hör i Vreeswijks sånger. Resultatet blir en bok som i sitt upplägg upplevs som en självbiografi, samtidigt som man nästan inte kan lita på något av det som påstås i texten. Och när Greider skriver om vad han, Cornelis, känner vid sin pappas dödsbädd, lägger till en vers till visan "Veronica" eller fantiserar fram en dialog mellan Cornelis och Olof Palme, då upplevs det lite som ett övergrepp.
"Nu när man är död" känns varken som är en roman eller en självbiografi. Greider verkar mest ha velat fantisera fritt och det kan jag förstå är roligt. Men mer research hade gjort boken rolig också för läsaren.