Begreppet metoo dök upp första gången den 15 oktober 2017. Då är rättegången mot romanens politiske höjdare redan avslutad. Dess efterspel kulminerar 2018, då metoorörelsen redan har släppt fram vågen av uppdämt raseri mot sexuella övergrepp. Av det märks inget i romanen.
Detta är signifikativt för Sarah Vaughan som kyligt återhållet undviker tidshändelserna. I stället borrar hon sig in i sina gestalter och i engelska företeelser. Med intellektuell skärpa rannsakar hon den rättskipning som bygger på systemet med lekmannajury och där skicklig argumentation väger tyngre än sanningen. Och hon stormar mot ett samhälle där människor av börd och med makt ostraffat tar sig rätten att agera som svin.
Boken är en höjdare. Man sitter fastnaglad. Det beror förstås på det engagerande innehållet men i hög grad också på stilens och språkets knivskarpa elegans, så ovanlig i vår tid.
"Efter skandalen" beskriver James och Tom, två begåvade, självsäkra, rika överklasspojkar, födda till framgång. De är bästisar sedan 13-årsåldern och följs åt genom Eton och Oxford och upp till politisk makt i Torypartiet. När Tom blir premiärminister gör han James till statssekreterare.
En kväll meddelar James sin hustru Sophie: "Jag har gjort nåt jävligt dumt... Det kommer snart på nyheterna." Han har varit otrogen med en 28-årig medarbetare och enligt henne våldtagit henne i en av parlamentets hissar efter det att han gjort slut.
James åtalas och rättegången skildras i kapitel som trollbinder. Lika spännande är demaskeringen av denne man som visar sig vara en annan än den sympatiske snygging som omgivningen ser.
Osannolika glimtar ges från hans studietid i Oxford på 1990-talet. Där finns förutom James dennes framtida hustru Sophie, en andra kvinna och så förstås Tom. Kvinna nummer två är bokens nyckelgestalt, skild från de andra genom enkel bakgrund.
Äcklad ser hon de unga männens arrogans och hur de briljerar med sin rikedom. Viftande med sedlar köper de sig fria sedan de asfulla roat sig med att vandalisera sönder restauranger och därmed tagit levebrödet från andra. Och de ägnar sig åt det som är långt värre än att krossa glas och dränka interiörer i uthälld champagne.
Med sin vassa penna gör författaren mos av dem. Och Sarah Vaughan vet vad hon skriver om. Hon var själv där. Som student i Oxford på 1990-talet och senare som politisk korrespondent.