Dokumentär
Titel: Ett hjärta är alltid rött
Visas på: Fyrisbiografen, Royal
Medverkande: Joakim Thåström, Christian Falk, Per Hägglund
Regi: Balsam Hellström
Speltid: 103 min
Betyg: 3
Det blir en hel del "gamla punkare minns saker som de brukade göra ihop" i Balsam Hellströms film om Joakim Thåström och resten av gänget.
De minns bandgnisslet som drog i gång när de redogjorde för nedläggningen av Ebba Grön och det nya bandets uppstart, då medlemmar byttes ut och de som var kvar festade i stället för att repa. Godis för fansen men inte superintressant för en oinvigd.
Det blir nästan "Minnenas television" av alltsammans, men "Ett hjärta är alltid rött" är också en vacker och nostalgisk tillbakablick till en tid då rockmusik hade politisk betydelse.
Som när Imperiet 1985 spelade på ANC-galan i protest mot Sydafrikas apartheidregim och delade scen med statsminister Olof Palme som höll tal. Något liknande är otänkbart att föreställa sig 2024.
Samtidigt är det lika fascinerande att höra hur Imperiets Kubaromantik krossas när de åker på turné och ser hur säkerhetsvakterna spöar upp konsertbesökare som dansar för mycket.
Filmen kräver en viss förkunskap kring Imperiet, vilket kanske inte är särskilt mycket begärt, men för den yngre publiken hade det inte skadat med en djupare introduktion till musiken, estetiken och tematiken.
Formmässigt varvas intervjuer med arkivmaterial helt enligt konventionen. Det som ger "Ett hjärta är alltid rött" vingar är att den lyckas fånga bandets kulturella relevans.