Begreppet Levanten användes förr när man talade om de asiatiska kustländerna kring östra Medelhavet – det område som i dag motsvaras av Syrien, Libanon, Israel, Palestina, Jordanien. Lägg där till Turkiet, Egypten, Irak och Saudiarabien för att ytterligare lösa upp gränserna. Och det är just vad författarna Tomas Andersson och Uppsalafödde Stefan Foconi gör i sin nya bok. De berättar – börjar i Neolitikum – om det område där olika fältherrar genom historien har skjutit omkring gränserna som brickor i ett spel men där det också varit fred och harmoni under långa perioder. Och parallellt med denna berättelse åker de kors och tvärs, genom Levantens kärnländer och pratar med människor.
I bokens förord skriver författarna att boken är pretentiös, inte presenterar nya fakta, inte ger en helhetsbild, inte tar ställning för någon sida. De vill visa Mellanöstern bortom medieschabloner. Det sista är en viktig uppgift. Många som aldrig besökt Syrien har antagligen svårt att föreställa sig landet innan kriget. Författarna skriver: "Vid borden runt omkring sitter familjer och äter och skrattar. Gäng av unga män tuffar sig för de unga kvinnorna. Inte kan vi ana att stället ska vara söndersprängt ett år senare." Syrien var ett sekulärt samhälle i vilket vardagen på en restaurang kunde se ut som den gör i Sverige. Det kan säkert också, för många, vara svårt att föreställa sig att man i Libanon kan träffa en ung kvinna som studerar biologi för att kunna ta hand om regionens miljö- och vattenproblem.
Det är sådana porträtt som gör boken intressant. När författarna intervjuar, med sin trevande och inkännande teknik kommer det fram intressanta aspekter. Intervjuerna är gjorda med olika människor: en avhoppad israelisk soldat, en kvinnlig hotelldirektör i Damaskus, en amerikansk student som bor i Syrien, en kvinna från Filippinerna som flyttat till Jordanien för att få jobb och bilda familj. Dessa människor och ännu fler vittnar om här och nu. Det är förstås enstaka människors åsikter, men det ger inblick i en sällan skådad vardag. Ofta bär dessa människor drömmar som man lätt kan känna igen sig i.
Intressant är det när ett slags religiös officiell person i Aleppo delar sin syn på religion kontra samhälle. För honom är det självklart att religionen är och förblir utan inflytande i statsapparaten. Han litar inte på religiösa ledare eftersom "allt för många blandar ihop Guds ord med sina egna politiska ambitioner”. Det är förstås ett givet svar från någon som bor i en diktatur där åsikter om makten inte tillåts. Men just den åsikten, i stort sett, återkommer hos människor i alla länder i Levanten. Och det i varianten att konflikterna inte handlar om religion. Det handlar om makt, att tillförskansa sig och sin krets att få materiell rikedom. Religionstillhörighet används dock av ledare för att få människor att tro att de är särskilda från varandra, och på så vis kastar man bensin på redan etablerade konflikter.
Författarna till boken "Levanten – Mellanöstern utan gränser" saxar mellan resereportage, intervju och historiska genomgångar. Den är ett storartat försök till en syntes som bitvis blir svårsmält. Det blir ett faktarabblande av folkstammar, namn, platser, uppror och riken, byggnads- och konstbeskrivningar. Det är som om författarna velat lite för mycket. Har man inte goda förkunskaper blir det svårt att tillgodogöra sig all historik, om man inte kompletterar med kunskaper från andra källor.
Till sist – de historiska genomgångarna kunde presenterats enklare, intervjuerna är makalöst bra. Men jag skulle gärna sett någon ytterligare från Israel intervjuas – för en tydlig jämvikts skull. Jag hade önskat människor från ett större urval med tanke på samhällsklass. Inte heller det hade givit en helhetsbild, men kanske en lite mer lättillgänglig bok. En bok vars ärende är att förstå regionen och dess invånare.
Gott så, man kan alltid önska sig mer av något det råder brist på. Men det är lite märkligt att det ska behöva vara så i verkligheten, tänker jag efter att ha läst Levanten. Den gör det tydligt att det finns mycket att identifiera sig med hos människorna i Mellanöstern. Och till syvende och sist är det identifikation som behövs i världen för att vi ska fortsätta att vilja angå varandra över gränser. Det är det praktiska och nödvändiga för att lösa kommande miljöproblem. Det är sådant som skulle göra denna värld lite mer uthärdlig att leva i. Ibland bidrar författarna till Levanten med de insikterna. Då bränner texten till.