Det händer egentligen inte särskilt mycket i Cormac McCarthys nyss bioaktuella roman The Road. En far vandrar med sin son genom ett postapokalyptiskt landskap, kämpandes mot hungern ? och mot ondskan. För det är just den som driver handlingen framåt. Som får den stillastående luften att vibrera och gör det så rörande när pojken undrar: ?Är det fortfarande vi som är ?the good guys??? ? ?de goda?.
Kanske är ondskan också själva förutsättningen för allt berättande. I alla fall om man ska tro litteraturvetaren och kritikern Anders Johansson, aktuell med essäboken Göra ont: Litterär metafysik i förlaget Gläntas Hardcore-serie. Utgångspunkten är å ena sidan ondskans renässans under de senaste decennierna, å andra sidan den romantiska föreställningen om den moderna litteraturen som god.
Terrorattacken den 11 september fick många att tala om ?en ny sorts ondska? och polemiken är ofrånkomlig också i vår uppkopplade verklighet. Inte ens den som vill diskutera världens största sökmotor kommer runt frågan om godhet och ondska när Google gjort ?Don?t be evil? till sitt slagord. ?Har någon enda humanistisk vision i historien formulerats vackrare?? undrar journalisten Andreas Ekström i förordet till nyutkomna reportageboken Google-koden (Weyler Förlag). Samtidigt frågar sig en av dem han intervjuar hur världen hade sett på Google om inte Microsoft hade funnits. Om det inte hade funnits en moralisk kontrast ? ?det onda företaget?.
På ett liknande sätt menar Johansson att vi tycks behöva det onda för att kunna urskilja vår egen godhet. Men i??stället för att fråga oss hur man ska förstå denna ondska borde vi enligt Johansson intressera oss för hur man ska förklara vår fascination inför fall som Natascha Kampusch och Josef Fritzl.
Han söker svaret hos den österrikiske litteraturvetaren Rainer Just som menar att Kampusch-fallet uppmärksammades så stort för att det på sätt och vis hade formen av en kärleksroman.
Poängen, skriver Johansson, är att Justs resonemang indirekt ger en bild av ?den goda litteraturens onda konsekvenser?. Mot detta ställer han den ?onda? litteraturen ? de Sade, pornografin ? som här framstår som den minst förtryckande eftersom den inte tvingar in oss i samma gamla kärleksideal. Bara för att strax konstatera att pornografin i sig är lika tvingande som det ideal den distanserar sig från.
Försöken att bena ut myten om ondskan blir med andra ord lite som vridandet och vändandet på en Rubiks kub. När en sida är på väg att bli enfärgad dyker det ohjälpligen upp en ny ruta i en annan kulör. Och så håller det på. Ändå är Johansson någonting intressant på spåren när han belyser ?godhetens tråkighet? och konstaterar att ett Nangijala utan ondska inte skulle vara mycket till fantasi: ?Skorpan hade säkert varit nöjd med sina kaniner, men läsaren hade tröttnat ganska snart?.
Däremellan hastar han förbi ett och annat stickspår men är samtidigt fenomenal på att nosa upp relevanta exempel, inte minst ur nyhetsflödet. I Göra ont finns nämligen plats för både barnböcker och filosofer. Ja, till och med för skapelseberättelsernas Gud, en diskussion som leder fram till att ondskan är estetiskt motiverad, också i Bibeln.
Så är vi tillbaka i resonemanget om huruvida det är ondskan som behöver litteraturen eller tvärtom. Enligt etikforskaren och teologen Ann Heberlein ? till hösten aktuell med En liten bok om ondska ? handlar vår fascination för skräck och ondska inte så mycket om ett vältrande i våld som om rädsla: ?Vi läser och ser för att vi är rädda och för att vi vill att ondskan och våldet ska få sitt straff. Att läsa deckare eller se skräckfilmer är tryggt, ett sätt att hantera och kanalisera den rädsla vi bär på? skrev hon i en artikel i Sydsvenskan förra året (18/11 2009).
Det känns som en logisk förklaring, ett mänskligt försök att kontrollera det som i själva verket är okontrollerbart. Men frågan är förstås om rädslan kan förklara de folkmordsfantasier som florerat i litteraturen sedan urminnes tider och som enligt Johansson innebär att de båda världskrigens fasor, när det väl inträffade, redan hade ägt rum i??böckernas värld.
Kanske slåss han samtidigt lite mot väderkvarnar ? uppfattar vi verkligen litteraturen som så god eller ser vi den numera som en form av kommunikation? Ändå är det svårt att protestera när han lyfter fram riddar Kato i??Astrid Lindgrens Mio, min Mio som en av de mest genuint onda gestalterna i den svenska litteraturen och finner något välbekant över detta väsen som sitter i sin borg och tänker ut ont: ?Vem är detta, om inte den skapande författaren??