Alla talar om Amanda Ginsburg. Jazzkattennomineringar två år i rad, fina recensioner av debut-CD:n och en Grammis i kategorin Årets jazz. Sedan hon började skriva sina låttexter på svenska har hon upplevt ett lyft som artist. Hon skriver verkligen mycket bra. Texterna löper ledigt och lätt med osökta, ofta fyndiga rim. De beskriver poetiskt vardagen; gå ut efter jobbet, vara dagen efter, den första träffen. Publiken lyssnar intensivt och texterna blir ett med musiken.
Hon har en ljus vacker röst, skyddslös, som de självutlämnande texterna motiverar. Den högsta tonen sitter inte alltid hundra procent ikväll men rösten passar perfekt till hennes repertoar som består övervägande av lyriska ballader. När hon sjunger Olle Adolphsons "Nu har jag fått den jag vill ha" ackompanjerad endast på bas är det knäpptyst i publiken. "Yaquí" är en annan gripande skön ballad med vacker poetisk text. Jag gillar också - mycket - "En kväll i september", svängig, fräsch och spontan, och det fina extranumret "Like someone in love".
Amanda är chosefri i samtalet med publiken och hon låter genuint uppriktig när hon berättar vilken bra publik vi är. Hennes musiker är av högsta klass: Filip Ekestubbe piano, Ludwig Gustavsson, slagverk och Ludvig Eriksson, bas. De instrumentala mellanspelen är små pärlor. Filip Ekestubbe spelar i ett solo "Yes, my darling daughter" i folkviseton, mycket fint gjort. Slutnumret "Havsmelodi" är en ambitiös låt som vill få med mycket; det blir olika taktarter, citat från andra hits och slitna metaforer. Frikopplad från den konkreta vardagens grund får texten inte samma självklara skärpa som de övriga. Men det är en bra, svängig låt och huvudintrycket består: Amanda Ginsburg har tagit ett jättesprång i sin utveckling och tänker inte låta det stanna med det.