Pass på, när livet är på topp kan det ske något som förändrar dess grundvalar! Alice, spelad av en lysande Julianne More, är en framgångsrik universitetsprofessor i lingvistik vid Colombiauniversitetet i New York . Hennes man, gestaltad av Alec Baldwin, är visserligen arbetsnarkoman men också en ömsint och kärleksfull make. De tre nästan vuxna barnen håller på att finna sina egna livsvägar mot utbildningar och eget föräldraskap. Det är bara relationen med yngsta dottern, spelad av Kristen Stewart, som vill bli skådespelarska som kan hetta till ibland.
På sin femtioårsdag börjar Alice få problem med att hitta ord. Vid en jogginrunda blir hon desorienterad, känner inte igen sig och hittar först inte hem. Hennes studenter börjar klaga på att föreläsningarna är osammanhängande.
Det är ett ödets ironi att just Alice, vars hela yrkesvärld består av språkkunskap, drabbas av kommunikationssvårigheter och problem med minnet. Vi får följa henne genom läkarbesök och gradvis försämring. Hennes familj finns där, uppbragt och sörjande, men ändå stöttande. Kärleken mellan familjemedlemmarna betvivlas inte en sekund. Eller åtminstone inte vid första anblicken. Men hur är det egentligen med makens nya jobb på annan ort? Och vad får ett av barnen att återvända till barndomshemmet egentligen? Är det månne skuldkänslor?
Allvarligare problematisering kring denna sjukdomshistoria – åtminstone för de anhörigas del – skildras mycket fluffigt. Kärleken övervinner liksom allt genom denna films softade lins. Men så är det väl sällan?
Ändå är det ett av de mest välspelade amerikanska filmdramerna hittills i år. Julienne Moore gör en fantastisk prestation i huvudrollen som är så realistiskt trovärdig. Och Kristin Stewart får till exempel visa att hon har betydligt mer mångfasetterat register än vad hon visat i romantiska tonårsrysare.
Tonen i filmen är saklig och det blir faktiskt aldrig så sentimentalt som det ofta blir annars när Hollywood ska skildra olika sorters sjukdom. Å andra sidan så är filmen inte jätteengagerande, den har lite för mycket av undervisande upplysningsfilm över sig.
Lite mer gripande kan det kanske bli när man får veta att regissören Richard Glatzer använde sig av sina egna erfarenheter av att ha sjukdomen nervsjukdomen als när han gjorde filmen. Den blev hans sista film.