Konsert
Arvingarna
Uppsala Konsert & Kongress
Lördag
Goa gubbar från Göteborg. Eller kanske snarare coola killar från Partille. I alla fall hette deras Grammisvinnande album 1992 ”Coola killar” just så. Lagom till Uppsalabesöket fick de så ytterligare en Grammis, för sitt senaste album ”I do”. Bakgrunden när de slog sig ihop 1989 var i och för sig hårdrock och glamrock, men som rådet de fick av fäderna: ”spela något dansant också så kanske ni kan tjäna lite pengar”. Och på den vägen är det. Det är inget snack om att kvartetten har haft – eller förstås snarare fortfarande har – en strålande karriär.
Detta och mycket till berättar de i sin jubileumsshow ”Arvingarna 30 år – I takt med tiden” som gästade Uppsala i helgen. Det finns ju att ta av efter 30 år på vägarna, 20 album och fem försök i Mello, varav en vinst, och en sjundeplats i Eurovisionsfinalen med ”Eloise. Jag hade dessutom glömt att de i begynnelsen lanserades som ett slag svenskt svar på de populära pojkbanden. Tidningen Okej gjorde mycket till för att skapa flickidolerna.
Inramningen i Konserthuset var likt en tv-studio, med smart använda videoskärmar på sidorna och bakom bandet. Gruppen använde omväxlande inspelat ljud och livespel, eller i kombination. Det var roligt att se när de framförde några låtar ihop med gamla TV-inspelningar, skickligt synkade ned till minsta läpprörelse. Det var bara på slutet i ”Bo Diddley” som det halkade efter lite.
Gruppen hade en skön scennärvaro där de otvunget pratade och skämtade med den talrika och entusiastiska publiken. Det blev en rejäl helkväll och jag kan tänka mig att många hade önskat att de fått framträdandet på något ställe med tillåten – och möjlig – dans. Det blev emellanåt lite konstigt att bara lyssna till dansmusiken sittande. Bra tryck i musiken där man förstärkt med ytterligare fyra musiker på scenen.
En stor tillgång för Arvingarna är ju att alla fyra sjunger, och gör det bra. Även om det mer och mer under åren blev Casper Janebrink som tog över frontrollen. Men Lars "Lasseman" Larsson, Tommy & Kim Carlsson är ju en omistlig del av kvartetten.
Publiken verkade med rätta helnöjd när Arvingarna bjöd på sig själva. Själv hade jag kunnat undvara några av de billiga sexskämten som luktade lite medelålderskris och potpurrierna med låtar av Beach Boys och Queen. De görs så mycket bättre av originalen.