Gatupojkar på roadtrip mot förlovat land

Fem gatupojkars drömmar om ett bättre liv kolliderar med en brutal men också poetisk verklighet i den colombiansk roadmovien "The kings of the world".

"The kings of the world" handlar om fem gatupojkar som lämnar misären i staden för en dröm om ett nytt liv på landsbygden.

"The kings of the world" handlar om fem gatupojkar som lämnar misären i staden för en dröm om ett nytt liv på landsbygden.

Foto: Janner Lopez/Smorgasbord Picture House

Recension2023-08-10 11:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: The kings of the world

Visas på: Bio

I rollerna: Carlos Andrés Castaneda, Cristian David Duque, Brahian Acevedo

Regi: Laura Mora Ortega

Speltid: 111 min

Betyg: 4

Den drömska inledningen ger ett poetiskt grundackord. En tonårspojke sitter på en vit häst mitt i slitna och öde stadskvarter. Kanske är det gryning. Allt är stilla, allt är möjligt. Men så tar ett annat ackord vid. Liv och trafik brusar på samma slitna stadsgator. Två ungdomsgäng slåss. Ett av deras vapen är en vass machete.

Ur den trasiga hopen på den colombianska storstaden Medellins gator kristalliserar sig fem föräldralösa tonårskillar. De beslutar att ge sig iväg från livet där med dess ständiga våld, småbrott, hunger och hemlöshet. En av dem, Ra (Carlos Andrés Castaneda), har nämligen fått ärva en bit mark på landsbygden av sin mormor. Mark som har beslagtagits av paramilitären men som nu ska återbördas.

Det är dags för revansch. Hädanefter inga fler förödmjukelser eller maktlöshet för pojkarna. De ska börja ett nytt liv som en liten familj. Ra bär med sig ett tummat foto av mormoderns stuga på en vidsträckt äng. Gängets resa dit blir en roadtrip fylld av både brusande äventyr, oväntad medmänsklighet och elände.

Den vita hästen dyker då och då symboliskt upp längs deras färd genom ett svindlande vackert och fattigt land. En del möten ger oväntade behållningar. Som när de anländer till ett hus med en grupp bedagade prostituerade i vars famnar de drömmer sig bort. Nästa morgon har de strassbehängda kvinnorna förvandlats till ett gäng gummor i stickekoftor som lagar rejäl frukost. Vad som hänt under natten är höljt i dunkel.

Handlingen berättas i ett smått hypnotiskt och lågintensivt tempo. Grym realism ställs mot poetisk symbolism i det som var Colombias Oscarsbidrag (till själva galan tog den sig dock inte). Pojkarna är inga osjälviska hjältar. Deras handlingar präglas lika ofta av vrede och egoism som av syskonskap, formade som de är av gatans oskrivna lagar. Pojkarna är kungar av ingenting och har inget att förlora. Maktkamper pågår likväl både inom gänget och gemensamt utåt, mot deras omgivning. Till viss del påminner berättelsen om William Goldings klassiska roman "Flugornas herre" (1954). De colombianska pojkarna är lika utlämnade åt varandra i en oförutsägbar värld som pojkarna på den öde ön är i romanen.