Teater
Spegelmannen
Uppsala stadsteater, Lilla Scen
Av och regi: Viktor Tjerneld
Medverkande: Emil Brulin, Angelika Prick och Rebecca Kaneld.
Premiär 3 december
Varje tid har sina charlataner. Vissa säljer mirakelmedicin och magiska stenar, andra fabricerar historier och sprider fake news. Gemensamt för alla lyckade skojare är också att de speglar tiden de verkar i. Charlatanen i Viktor Tjernelds nyskrivna drama ”Spegelmannen” är journalisten Claas Relotius. Under 2010-talet är han Der Spiegels stjärnreporter, han som har näsa för ”starka historier” och alltid tycks befinna sig där det händer. Han rapporterar från krigets Syrien och gränstrakterna mellan Mexiko och USA. Reportaget från den senare resan får en journalistkollega att ana oråd. Journalistiken visar sig vara uppdiktad – Relotius berättelser är helt enkelt för bra för att vara sanna. Angelika Pricks rolltolkning fångar Relotius pendlingar mellan journalistiskt patos och patologisk narcissism.
Man skulle kunna tro att det är Claas Relotius som är boven i ”Spegelmannen”, men snarare är det vår tids förkärlek för storytelling som här ses som roten till det onda. Tjerneld och ensemblen utnyttjar skickligt vårt behov av berörande berättande, bland annat genom att spela upp snyfthistorier från Relotius barndom för att sedan rycka bort mattan för publiken. Bland scenrummets alla glasväggar och speglar suddas gränserna mellan lögn och sanning ut, och i ett inspelat Skypesamtal mellan regissören och ”den riktiga” Relotius får vi höra att Tjerneld hittat på de barndomstrauman som vi nyss bevittnat.
I den metakommenterande slutuppgörelsen med storytelling-samhället riktas spegeln också mot teatervärlden och dess publik. Ett triumfatoriskt ”gick ni på den?!” ekar genom föreställningen. Detta är på gott och ont. Går vi inte på teatern för att uppfyllas av lögner och halvsanningar? Förvisso, men om även konsten ska vara en arena för självgoda viralgranskare, vad ska vi då med den till? ”Spegelmannen” är en pjäs för alla som gillar att slå fast att vissa historier är för bra för att vara sanna. För oss som gillar att bli hänförda av lögner och magiska stenar finns andra alternativ. Ändå finns det mycket att roas av i Tjernelds pjäs.