Jennifer Amaka Pettersson.
Teater
Älskarinnorna
Uppsala stadsteater
Regi: Anja Suša
I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Anna Carlson, Lolo Elwin, Moa Silén, Natalie Sundelin.
Premiär: 16 september
Kärleken övervinner allt. Eller? Elfriede Jelineks genombrottsroman ”Älskarinnorna” från 1976 är en drastiskt berättad historia om de två unga kvinnorna Paula och Brigitte som gör allt för kärlek. Men kärleken är i sig inte nödvändigtvis ett självändamål.
För Brigitte är kärleken till Heinz, som hon också hatar, ett sätt att komma bort från textilfabriken och skapa sig sitt eget rike – hemmet, familjen, statusen. Paula å andra sidan drömmer stort. Hon drömmer om att utbilda sig till sömmerska och på så sätt kringgå de två redan utstakade vägarna att antingen bli hemmafru eller butiksbiträde. Men så träffar hon Heinz och fångas upp av kärleken, denna dödsfälla. Romanen skildrar med mycket humor och stor distans den alienation som kvinnor ständigt befinner sig under i ett patriarkalt kapitalistiskt samhälle, från sitt arbete och sin kropp – från produktion och reproduktion.
Regissören Anja Suŝa är tillbaka för tredje gången på Uppsala Stadsteater med en dramatisering av ”Älskarinnorna”. Fem kvinnliga skådespelare träder in på scen klädda i fabriksarbeterskans rockar, med Uppsala Stadsteaters logga fullt synlig på bröstet och ryggen. Det är en annan sorts fabrik vi ska besöka, måhända en drömfabrik. Runt om på scenen är ett antal skyltdockor utplacerade, redo att kläs av. I fonden projiceras en bild på en alptopp omgiven av frisk grönska och en ringlande bilväg, som ett sagolandskap.
Natalie Sundelin och Lolo Elwin.
Romanens distanserade, staccatoartade form förkroppsligas här med ett slags spel i spelet när ensemblen svidar om till sina rollfigurer. Ett i ord prövande av positioner och identiteter, ett växelspel mellan första och tredje person. Moa Silén får vara Paula och Natalie Sundelin Brigitte, de andra växlar med hjälp av hattar och lösnäsor mellan övriga karaktärer. Det uppstår ett förfrämligande av en tid och plats som historiskt och geografiskt ligger nära oss. ”Det här är inte tredje världen!” utbrister någon. Nej, men arbetarkvinnans roller och positioner är likaväl låsta i sina hierarkier av kön och klass.
I några inpass träder skådespelarna in i en glaskub med en handdriven elgenerator. Drömfabriken vevas igång till de kroppsarbetande skådespelerskornas fysiska utmattning. Det är teater om teaterns – och konstens – tillkortakommanden vad det gäller att återge Den andra, vilket urartar i ett kannibaliserande av sitt objekt, här i bokstavlig bemärkelse. Det är ganska brutalt och väldigt, väldigt roligt.