Lördagen öppnades av Reemah från karibiska Saint Croix.
Konserter
Uppsala Reggae Festival, dag 2:
Burning Spear, Busy Signal, Jacco, Reemah, Blvk H3ro
Fyrishov
Lördag 27 juli, dag 2
Betyg: Se faktarutan
Festivaldag två får en svajig start. Just när Reemah skulle ha klivit upp på scenen utbryter ett spöregn av bibliska proportioner.
Spelningen skjuts upp och samtidigt meddelades att Rik Jam & Dalwayne, nästa punkt på programmet, i sista stund har tvingats ställa in sin konsert (sannolikt på grund visumkrångel).
Besökare tränger ihop sig i danstältet där vinddrivna rastamusikanter spontanjammar medan barnfamiljer badar vidare, mitt i monsunen.
Reemah har en röst som kommer fram ännu starkare live.
När regnet slutar uppenbarar sig Reemah, festivalens enda kvinnliga huvudartist. "A blessing to be in Sweden" konstaterar hon och drar igång "War", om det krig mot allt mänskligt som pågår i vår självförstörande samtid.
Hon har en drottninglik aura, i fotsid guldklänning och med en omfångsrik stämma av det slag som kunde orsakat irreparabla skador på Jerikos murar.
Reemah pratar om "kings and queens" och sjunger om "Warriors" men får "Game of thrones"-tonaliteteten att fungera i en musikalisk domedagspredikan som imponerar.
Jacco, i sin hittills största spelning som soloartist, visade inga nerver och hade publikens kärlek i ryggen.
Uppbackad av bandet Uptown Royals frälste Uppsalastjärnan Jacco hemmapubliken med gamla och nya låtar.
Dags för Gottsundasångaren Jacco, tidigare i Labyrint. Han gör sin största solospelning hittills, utan att det märks, och bärs fram av publikens kärlek när han sjunger dels egna låtar som de urstarka "Hörnet" och "Nej" (skrevs om en tidigare israelisk offensiv i Palestina och släpptes i år), dels "Ortens favoriter", "Fakkin fin" och andra Labyrintklassiker. Han avslutar med allsång till "Vår betong", gruppens genombrott som i praktiken var Jacco själv på micken i en modern reggaeklassiker som skapat känslor av samhörighet i alla landets miljonprogram.
Blvk H3ro väljer sina egna vägar.
Sedan följer Blvk H3ro, för första gången i Sverige. En artist som rör sig fritt i en modern hybrid av reggae och andra genrer. Här kan han sjunga soullåten "Mama", en sockersöt mammahyllning (där han vill att hon ska få leva som the Huxtables, i en Cosby-referens som faktiskt verkar helt oskyldig).
Nästa stund gör han "The h3rb" där hans röst blir ettrigt genomträngande och rappar i en amerikansk stil över beats som här och i flera låtar är skeva, experimentella, i en stil som Bristols triphop-fabriker brukade skramla fram. Coolt, men inte så svängigt.
Stundtals är Burning Spear svår. Ett stenansikte som står mitt på scenen och grubblar. Men så kan han explodera, yla som en prärievarg eller gå loss på trumman.
Så är det dags för den kanske allra mest legendariska av världens alla reggaerävar, de som ännu lever vill säga, att inta scenen. Burning Spear är i Uppsala.
Lite loj, kan tyckas. Han är trots allt snart 80. En man som sett hela världen och spelat överallt. Klädstilen: mystisk professor i fransig Robban Broberg-rock. De trasiga jeansen är knutna med ett snöre. Verkar han inte lite ostadig? Han tar ton och sången är grumlig, dov.
Men så daskar han till bongon. Smattrar ur sig en serie distinkta rytmer. Rösten får ny kraft, "talk to me, people" ropar han och publiken skriker.
Plötsligt dansar 79-åringen loss och då blir det åka av. Snabba fötter. Kors och tvärs. Boxarfötter, rocken fladdrar, handklapp.
Det är förstås svårt att kalla honom kommersiell, någon hitmakare är han inte, eller ens särskilt karismatisk för den delen. Snarare esoterisk och svårtolkad.
Hans malande musik är ändå hypnotisk i kvällsmörkret och bandet är förstås snortajt. Låtar som "Pick up the pieces" och "African postman" får ett publikhav att gunga till mässande predikningar om slaveri och utvalda folk i östra Afrika.
Jag får Polarprisvibbar. Minns var ni läste det först.
Busy Signal var vild och fick publiken med sig natten mot söndag.
Till allra sist: Busy signal. Var ska man börja... Spretigt och röjigt var det. Gamla låtar som "Jail" och "Unknown number" slarvas visserligen bort med hetsiga elgitarrer i omelodiska rockversioner.
"Vi ska göra det här till 100 miljoner procent", säger han och kanske är han övertänd. Han halkar på scenen men far upp som en fjäder och fortsätter med ännu större frenesi.
Lugna låtar som ”One more night” med rakare rytm blir en lättnad men tempot skiftar dramatiskt, från låt till låt. Vid ett tillfälle är han utanför scenen och stökar. Hämtar en koffert att sitta på. Är han skadad? Nejdå, efter några sekunder ska han upp och studsa igen.
Till sist är det ändå bara att kapitulera. Han gör "Jamaica love", en smäktande tolkning av Alphavilles "Forever young". Strålkastarna släcks och publikhavet glittrar av alla mobiler i en perfekt slutbild från festivalen.