Teatergruppen Tio fötter bjuder in barn i mellan 6 och 13 år till Lilla Teatern för en sagostund signerad den gamle greken Aisopos. Inför lördagsföreställningen, som är det första föreställningen öppen för allmänheten, figurerade även iögonfallande många pappor och far- och mormödrar i publiken! Den förstnämnda gruppen i synnerhet ser man inte så ofta på denna typen av tillställningar. Men John Fiske, som är konstnärlig ledare för gruppen, har en trogen vuxen publik i Uppsala, vilka han vet vilken typ av tilltal han ska tillägna.
Sålunda välkomnas vi av tremannaensemblen – Carin Anlér Fiske, Catrin Anlér Blomberg och Oscar Ohlsson – med sång och musik. Fyra fabler väntar där ensemblen turas om att vara sagokaraktärer och berättare.
Första sagan är den om haren och sköldpaddan. I enkla men kongeniala kostymer spelar moralkakan upp – med en nutidsblinkning. Den kaxige haren, spelad av en lika kongenial Oscar Ohlsson, ägnar sig nämligen i all sin arrogans åt att lägga upp selfies på sociala medier istället för att springa loppet. Därefter följer sagan om pojken som ropade varg, denna gång med Catrin Anlér Blomberg som flegmatiskt får. Barnpubliken, som sannolikt känner till sagan, och om inte annat dess sensmoral, ropar ut till scenen: ”Man ska inte luras!” Kanske hade det varit föreställningens förtjänst om man hade tagit in publikens reaktioner mer. Sagorna är ju så pass kända att det inte är det linjära händelseförloppet som väcker nyhetens behag, utan snarare sagornas innebörder för en barnpublik idag.
Detta tas i alla fall tillvara på i den sista sagan, Myran och gräshoppan. Gräshoppan tillbringar sommaren med att njuta av solen istället för att, som myran, arbeta upp ett förråd inför vintern. Finns det ett alternativ till slutet där hon får skylla sig själv för att hon fryser ihjäl? Barnen verkar villiga att göra en eftergift i generositetens namn. Gräshoppan får jobb i myrstacken som körledare i utbyte mot mat och husrum.
I över tvåtusen år har Aisopos serverat oss moralkakor där djur iklädda mer eller mindre beundransvärda egenskaper ställs inför olika dilemman och situationer. Dessa små berättelser hör onekligen till vår gemensamma kulturskatt och kommer att göra så i många generationer framöver. Och vad det verkar för Tio Fötters entusiastiska publik, så fängslar dessa historier än.