Det verkar inte finnas gränser för hur mycket Neal Morse hinner med - i grupper som Transatlantic och Flying colours, parallellt med en intensiv soloproduktion och en mängd samarbeten. Nu dags för hans eget band igen, med ett album där han lämnar stort utrymme för de enskilda musikerna. Men samtidigt med den starka melodikänsla som är något av hans signum, och sångstämmor som stundtals får lika stort utrymme som instrumenten. Tungt och lyriskt om vartannat, och lite av den galna gränslöshet som alltid tilltalat mej i den engelska proggrocken (Hatfield & The North med flera).
Bästa spår: ”The grand experiment”